I söndags eftermiddag när jag kommit hem från en ganska lång, mörk och hal bilresa, ramlade jag ihop i fåtöljen med fjärrkontrollen för en gångs skull (jag var ensam hemma) i ett tryggt grepp. Jag halvsov, med extrem huvudvärk och en allmän känsla av otillräcklighet, framför en julspecial med Nigella.
Nigella är aldrig otillräcklig. Hon lagar fantastisk mat som hon serverar familj och vänner och känner ingen julstress alls. På julaftonskvällen bjuder hon hem sina fantastiska vänner till en liten mysig middagsbjudning kvällen innan allt brakar loss med kalkonstekning och allt. Det är inte alls jobbigt, kvittrar hon och förbereder så duktigt på dagen. När kvällen så kommer pussar hon sin perfekta små barn godnatt och de gnäller inte ett dugg, trots att det ska komma gäster, utan somnar direkt, så att Nigella kan fixa till sig lite innan gästerna kommer. Det kan aldrig blir för rött till jul, kvittrar hon medan hon målar läpparna läckert julröda. Sedan kommer alla vännerna och de avnjuter naturligtvis en formidabel middag i all enkelhet och är inte ett dugg stressade över att de ska hem och stoppa ner julklappar i strumpor och ställa kalkonen i ugnen och allt det där de gör i England.
Jag noterade att det antagligen var ett program som hade några år på nacken, eftersom Nigella var smalare än vad hon är i de lite nyare programmen. Nu är det ju dock så att medan andra, sådana som jag, blir fetare, äldre och fulare, blir sådana som Nigella bara ännu lite mer yppiga, sensuella och moget vackrare. Det är konstigt att det kan vara så orättvist.
Jag gjorde i alla fall en variant av Shepherd's pie, inspirerad av matgudinnan, till middag dagen därpå. Dock av ett lite enklare snitt än Nigellas. Det var lite svårt att hitta malet hjortkött i min lokala butik. Men det blev ganska gott ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar