Efter ett dygn eller två i huset på landet känns det närmast ofattbart att jag egentligen bor någon annanstans. Det är ju så självklart att vara här. Men det är ändå inte riktigt hemma.
I morse bläddrade jag lite i några guideböcker om Kilsbergen som min man fått. Jag har tillbringat åtskilliga timmar på hästryggen i Kilsbergen och tycker mig ha ganska bra koll på de områden som ligger närmast det ställe där hästarna fanns. Uppenbarligen finns det ändå massor jag har missat. Det är konstigt att man aldrig riktigt bryr sig om det man har allra närmast sig, förrän man har förlorat närheten till det. Det är väl så med allting.
På några av mina hundpromenader de senaste dagarna har jag gått runt här i byn och tittat på hus. Minsta lilla skruttiga stuga kan ju se hur idyllisk ut som helst mjukt inbäddad i snön och med smakfulla juldekorationer (vilket inte alla har). Man ser också väldigt tydligt vilka hus som inte längre är permanentboenden. Nedsläckta hus där ingen har skottat på väldigt länge. De blir fler och fler. Jag tycker om den här byn. Den har en historia, naturen är vacker och sjön är stor. Här kan man leva gott. Men skulle jag vilja bo här på heltid? Jag vet inte. Det är så lätt att bli landbygdsromantisk när man bara turistar där.
Jag vet inte riktigt vart jag vill bo när jag blir stor. Det är lite jobbigt med tanke på att min fyrtiosjunde födelsedag inträffar om en vecka. Jag borde vara stor. Jag borde ha ett riktigt hem, inte bara bo i ett av raden av tillfälliga hem som duger så länge. För så är det. Trots att jag bara bott ett halvår i huset på kusten och trivs alldeles utmärkt där, så är det en boplats som valdes av praktiska skäl och inte av kärlek. Jag vill hitta det där stället där jag kan plantera rötterna för gott och känna att den här platsen vill jag aldrig lämna. Ett riktigt hem. Men det är en bit kvar dit verkar det som.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar