Och så var man tillbaka på kusten igen. Som alltid var det jobbigt att åka från huset på landet. Jag blir alltid så sorgsen när jag ska göra det. Det måste vara något med det där att man stänger igen ett hus och lämnar det. Mitt fina hus. Min trädgård. Att det är mycket mer eget och personligt än ett praktiskt radhus i sta'n. Jag vill bara gå upp i sovrummet och dra täcket över huvudet och aldrig åka därifrån någonsin (fast jag måste skaffa ny säng, jag får ont i ryggen av den vi har där nu). Jag kan mer och mer tänka mig att bo på landet på heltid, men jag blir väl tvungen att leva ensam då och det har jag ingen större lust med.
Men det är ju rätt okej att åka hem till kusten också. Hav och klippor är ju inte heller så dumt, även om jag känner mig mer hemma i skogen. Jag kanske vänjer mig vid det här saltstänkta så småningom. Fast en tyst och vacker skog med en intilligande sjö, med rent och klart vatten (och inte en manetjävel så långt ögat når) som man kan tvätta håret i så att det blir mjukare än med allt tjusigt balsam i världen. Vad slår det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar