Igår hade jag en dipp. Det kanske jag fortfarande har, jag kan nog inte riktigt känna att jag har ryckt upp mig än, men det kommer jag att göra. Det var en del som bubblade upp till ytan och något av mina inre barn dök upp och kände sig trotsigt övergivet. (Jag såg Fredrik Lindström diskutera med Stefan Einhorn på TV häromdagen, så jag vet att jag inte är helt ensam om att ha inre barn som gör sig påminda då och då, även om mina kanske inte alltid är någon putslustig lekkamrat från förr när de dyker upp.)
Av allt som man är med om ska man dra lärdom och det gör man, även om man kanske inte alltid tror det. Jag vet till exempel att jag kommer att göra allt jag kan för att min son alltid ska känna att han är/var det viktigaste i mitt liv. Även när han är vuxen. Även när jag är borta. Han ska aldrig behöva fundera över sin egen betydelse i mitt liv. Det ska inga barn behöva göra, men ändå är det det som jag gör lite då och då. Jag vill inte smita från det här livet med hans obesvarade frågor. Han ska aldrig någonsin behöva känna som jag. Det har jag lärt mig. Jag önskar bara att jag hade gjort det på ett mindre smärtsamt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar