Constance, eller Clare som hon kallas hela sin uppväxt, växer upp med en ganska sinnesjuk mamma i London. Föräldrarna är jamaicanska invandrare och vad de gör för att försörja sig får jag inget riktigt grepp om. Pappan köper en massa fastigheter och hyr ut och jag antar att det är där han får sin inkomst. Föräldrarna separerar någon gång när barnen är små och är sedan osams på den nivån att de handgripligen slåss när de träffas. Det finns en hel massa barn i familjen och de bor alla hos mamman, som inte bryr sig särskilt mycket om något av dem och av någon anledning allra minst om Clare. Clare blir hela tiden slagen, sparkad och verbalt misshandlad av sin mor och ingen bryr sig det minsta. Syskonen håller sig tysta för att själva slippa råka illa ut.
Efter ett tag träffar mamman en ny man som verkar avsky alla ungarna i sin nya familj och förstås, mest av alla Clare. Clare är trots allt vad hon får genomlida stark och klarar sig bra i skolan. När Clare är tretton år flyttar mamman och alla syskonen utom Clare och två äldre systrar till ett annat hus. Clare och systrarna får bo ensamma. De två äldsta får komma till mammans nya hus och äta ibland, men Clare är inte välkommen. Hon tar extrajobb på helger och städjobb innan skolan börjar för att få ihop pengar till mat. Mamman kräver dessutom hyra för att Clare får bo kvar i hennes hus.
Efter ett studiebesök i en rättssal med skolan bestämmer hon sig tidigt för att hon ska bli advokat när hon blir stor. Den här drömmen håller hon envist fast vid och det är väl tack vare att hon så målmedvetet jobbar för att nå sin dröm som hon till slut faktiskt uppnår den och blir Storbritanniens första svarta domare (som det står på baksidestexten).
Historien är naturligtvis otrevlig. Att föräldrar kan bete sig så mot sina barn är i det närmaste ofattbart. Mamman är ganska klart sinnesjuk, men pappan är inte mycket bättre han. Han vet hur hans barn behandlas, men gör inte ett smack för att förbättra deras situation, mer än att då och då konstatera att "den kvinnan är galen".
Det jag kan ogilla med den här typen av romaner är att man förväntas förfasa sig och beundra den starka individen som klarat sig mot alla odds. Och det gör man ju. Som läsare har man inget val. Men som ren läsupplevelse är det ganska trist. Man vet ju hur det går och så där våldsamt välskrivet är det inte heller. Att jag läste den beror mest på att jag hittade den i bokhyllan och jag har inte en aning om hur länge den har funnits där eller hur den kom dit. Den ingick i mitt nya projekt "beta-av-allt-oläst-i-bokhyllan".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar