Iben, Malene, Camilla och Anne-Lise arbetar på Dansk centrum för information om folkmord i Köpenhamn. Ett litet kontor som anser sig fylla ett viktigt behov i världen. På kontoret finns även Paul, chefen, men han är mest ute på viktiga luncher med högt uppsatta andra män. Iben och Malene är yngst, välutbildade och dessutom bästa vänner sedan långt tillbaka. Det var Malene som fixade jobbet åt Iben. Camilla är sekreterare och Anne-Lise bibliotekarie på kontoret.
En dag får Iben ett hotbrev via e-pst, skrivet på engelska där det står att hon ska dö. Malene får också ett och efter ytterligare någon dag även Camilla. Är det en serbisk krigsförbrytare som de skrivit artiklar om på nätet som hotar dem eller kommer hoten från närmare håll? Anne-Lise får inget hotbrev, så det kanske är hon? Iben och Malene har fått för sig på mycket lösa grunder, att Anne-Lise lider av personlighetsklyvning. Vem kan man lita på?
Undan för undan rullas intrigerna upp. Varje kapitel har någon av de fyra kvinnorna som huvudperson. Anne-Lise mobbas systematiskt av Iben och Malene och Malene kämpar med näbbar och klor för att behålla sin position som den högst rankade medarbetaren på kontoret. Hon kämpar också mot ledgångsreumatism som bit för bit håller på att bryta ner hennes kropp. Iben har varit i Afrika och jobbat för ett biståndsprojekt och varit med om ett gisslandrama. Även om hon utåt sett har klarat sig utan men präglas hon starkt av den upplevelsen.
Det är inte direkt någon trevlig arbetsplats och jag är glad att jag inte jobbar där. Och som en tupp i hönsgården sprätter Paul omkring och märker ingenting av vad som försiggår runt omkring honom. Det är spännande läsning och jag sträckläste den. Den väcker en hel del tankeställare. Här är alltså ett antal människor som ägnar all sin tid åt att informera om ondskan i världen och som är väl insatta i psykologiska principer som kan få människor att begå det mest horribla handlingar i en pressad situation, men som ser sig själva som goda idealister och inte alls kan se vad de själva gör på "hemmaplan". Det som stör mig är att det bara är kvinnor som är elaka mot varandra på kontoret. Det ger en känsla av att det är lite "typiskt fruntimmer" att hålla på och snacka skit om varandra på jobbet. Men på det hela taget tycker jag att det är mycket bra läsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar