I veckan kom tidningen Amos från Svenska Kyrkan i brevlådan. Det är en sådan där tidning jag brukar kasta direkt tillsammans med reklam och annat onödigt som jag inte bett om, men jag råkade sätta mig ner och bläddra lite i den av någon anledning. Det fanns en artikel om ett nytt fenomen som barn av idag drabbas av: omsorgsbrist. Och det handlar inte om barn som växer upp i missbrukarfamiljer eller något annat påtagligt fel, det handlar om barn som växer upp i alldeles vanliga familjer där föräldrarna är så upptagna av sina karriärer och sina egna liv att de inte har tid med sina barn. Att barn ringer till Bris och berättar att ingen frågar hur det går i skolan, ingen tröstar eller pysslar om dem när de är sjuka. Dagens självupptagna föräldrar hinner alltså inte med sina barn. Och när de behöver ta igen sig åker de på vuxensemster utan barn. Det står också att författaren Maria Sveland nyligen sagt i en intervju att hon är glad att hon skilt sig, för det frigör så mycket energi att inte ha barnen hos sig hela tiden. Tänk när hennes barn läser det när de blir större? Mamma tyckte det var skönt att slippa oss med jämna mellanrum.
Barnpsykologen på Bris som intervjuas i artikeln är även starkt kritisk till ordet kvalitetstid och jag känner att jag har hittat en själsfrände. Som om relationen till ens barn kan mätas i effektiv och ineffektiv tid och det ena skulle vara så mycket bättre än det andra.
Det finns också något som heter Stiftelsen Allmänna barnhuset som för tre år sedan kom med en rapport om våld mot barn. Den fysiska misshandeln av barn ligger på en oförändrad nivå, men däremot har hårdheten mot barn ökat. Man vet att man inte får slå dem, så man bestraffar dem på andra sätt. Utfrysning är tydligen något som används på ett synnerligen effektivt sätt.
Jag blev riktigt ledsen när jag läste den här artikeln. Om man vill satsa fullt ut på det egna livsprojektet är det nog lämpligt att inte skaffa barn. Barn kräver tid och kompromisser och faktiskt något så omodernt som uppoffringar ibland.
Jag läste en annan artikel i en morgontidning för en tid sedan där man förfasade sig över en otäck ny trend, nämligen den att fler unga mödrar nu för tiden faktiskt kan tänka sig att vara hemmafruar om bara ekonomin tillåter. De vill ta hand om sina barn. Det var något som artikelförfattaren tyckte var en skrämmande backlash för jämnställdheten. Men det kanske är så att det finns pappor som också vill ta hand om sina barn? Fast då är det ju helt plötsligt bra för jämställdheten. Kan inte föräldrar som faktiskt vill vara just föräldrar få vara det i lugn och ro? Ur ett samhällsperspektiv på lång sikt kanske det är en fördel att de som växer upp gör det i någorlunda trygghet med närvarande föräldrar. Samhället i övrigt har ju inte så mycket att erbjuda på den fronten.
Att utbilda sig till psykolog nu måste vara ett oerhört smart karriärsval. Framtidens vuxna lär behöva en hel del hjälp för att komma tillrätta med sina traumatiserade barndomar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar