Skolan

Lyssnade med ett halvt öra på lokalnyheterna i morse på radio. Man pratade om skolan. Att man i Göteborgs kommun inte skulle låta duktiga elever gå vidare, det vill säga kanske börja läsa in vissa gymnasiekurser redan i grundskolan om de ligger långt fram, eftersom det var hämmande för de mindre duktiga. Duktiga elever kunde i stället utvecklas genom att hjälpa sina mindre duktiga kamrater. Så oerhört stimulerande för de som är duktiga och vill läsa. Att få gå in och göra lärarens jobb som belöning för att det går bra för en måste ju verkligen vara sporrande.

Varför är det helt OK att få hur mycket ära och berömmelse, specialklass och kanske till och med specialskola om man är duktig i fotboll men inte om man är duktig på engelska? Det är ju trots allt väldigt få som blir som Zlatan och de som blir det, blir det nog utan "stöd" från skolan. Men skolan kanske skulle kunna gå in och hjälpa en blivande professor i matematik på vägen. Skolan kanske missar att det finns elever med potential att bli matteprofessor just därför att de eleverna inte får någon som helst uppmuntran.

Jag var en så kallad högpresterande elev. Det var inte bra. Min mellanstadiefröken tyckte inte om mig alls, tror jag. Det var bara besvärligt när jag var klar med uppgifterna innan övriga klassen. Signalen var att man borde sitta still och rulla tummarna i stället, inte sticka ut, inte lämna kollektivet. På högstadiet fanns det ju en viss segregering på 70-talet i form av särskild och allmän klass i matte och engelska. Det underlättade något. Men det jag lärde mig mest av allt i grundskolan var att visst var det bra att vara duktig, men man fick absolut aldrig, på inga villkors vis, tro att man var någon. 

På gymnasiet däremot var det lite annorlunda. På dåvarande humanistisk linje var samtliga elever, med två undantag, högpresterande tjejer. Det var bra. Det fanns fler som jag som fann någon pervers njutning i att böja latinska verb. På den inte så oerhört jämlika gymnasieskolan var hela skolan dessutom indelad i status och prestation. I början av korridoren, närmast lärarrum och annat av vikt, hade naturvetare, samhällsvetare och humanister sina skåp och klassrum. Därefter följde de treåriga ekonomerna och längst bort, dit där vi aldrig behövde gå, fanns tvååriga ekonomer och de som gick på DK. Dumklubben kallad. På grundskolan skulle alla alltså vara precis likadana och det med tvång om vi inte hade vett att fatta det själva, men på gymnasiet var segregeringen total. Men det var då det. Naturligtvis ser det väl inte ut så nu?