1950-tal. Frank och April Wheeler ser på ytan ut att ha det mesta. De har lämnat staden (New York) för en familjevänlig förort och Frank pendlar till sitt lite småtrista kontorsjobb inne i staden, medan April tar hand om barn och hushåll. De har två små barn, en flicka och en pojke och verkar ha det hyfsat ställt ekonomiskt. De borde vara nöjda. Men tristessen håller på att förlama deras tillvaro. Frank föraktar sin arbetsplats och sitt jobb och skaffar en älskarinna inne i sta'n för att pigga upp sig lite och April avskyr sitt liv i största allmänhet. Hon har haft vissa skådespelardrömmar men de har blivit grymt krossade. Men så kommer April på en briljant idé. De ska flytta till Paris och finna sig själva igen i Europa. Barnen ska få lära sig franska och se världen. Till att börja med nappar Frank helhjärtat på idén, men får kallare och kallare fötter ju närmare den planerade avfärden de kommer.
Det är oerhört välskrivet och jag har stor förståelse för att den här boken kommer i nyutgåva (skriven 1961). Paret Wheelers äktenskapsproblem är lika aktuella nu som då. Jag har inga invändningar alls. Det jag däremot har lite svårt att ta till mig är Frank och April. Jag gillar dem inte. De är högfärdiga och stroppiga och anser sig vara så mycket mer än andra. Som om de är de enda som förstår och ser hur världen är, trots att de på sitt sätt är precis lika insnöade som de flesta andra. De är två superegoister och April har så rätt när hon säger att de nog inte borde blivit föräldrar, för de är så upptagna med att gräla, slåss och dricka sprit att de knappast kan ha så mycket ork kvar till sina barn, som bara är några slags skuggfigurer som skickas iväg till grannarna för att mamma och pappa ska kunna "prata". Läsvärt, absolut, men inte sympatiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar