Emma Woodhouse är rik, bortskämd och har alldeles för mycket fritid. När hennes guvernant gifter sig och lämnar huset, måste hon hitta en ny väninna. Gärna någon hon så småningom kan gifta bort, eftersom Emmas favorithobby är matchmaking. Själv har dock Emma inga planer på att gifta sig. Valet faller på Harriet Smith. Harriet bor på en flickpension och är av okänd härkomst, men eftersom någon uppenbarligen betalar för hennes uppehälle, bestämmer sig Emma för att hon troligtvis är av god börd och därför en lämplig sällskapsdam åt henne själv. Och en lämplig framtida hustru åt traktens präst, mr Elton. Mr Elton är dock av en helt annan åsikt. Familjens goda vän mr Knightley försöker ge Emma lite goda råd, men Emma är inte den som lyssnar på andra i onödan.
Tillvaron kryddas lite när Frank Churchill kommer på besök till byn och Emma tror att hon kanske, kanske blir lite förälskad i honom. Men det går över. Mr Elton har den dåliga smaken att hemföra en avskyvärd hustru till byn och det blir en plåga för Emma att försöka vara trevlig mot den fåfänga och dryga mrs Elton.
Emmas ganska inskränkta syn på omgivningen får sig några törnar och hon tvingas omvärdera sin syn på saker och ting när det gång på gång visar sig att hon faktiskt har fel och inte alls är den människokännare hon tror sig vara. Hon växer till sig lite helt enkelt. Och när Harriet tar sig vatten över huvudet och börjar inbilla sig att mr Knightley är förälskad i henne, inser Emma att den enda mannen för henne själv är just Knightley. Som tur är för henne har mr Knightley aldrig haft ögon för någon annan, även om Emma inte märkt det förut.
Den sista Austen-romanen avslutad för den här gången. Jag har aldrig haft Emma som någon riktig favorit, men den här gången tyckte jag att den var trevligare än vad jag mindes. Den vann på omläsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar