Läst: Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer

Det här är en samling krönikor ur tidningen Mama och sedan lite från olika bloggomgångar. Jag fick för mig innan jag läste boken att jag fullkomligt skulle älska allting, eller åtminstone nästan, och jag gillar det mesta, visst. Formatet krönikor och blogginlägg kan ju lätt bli lite spretigt, men temat är väl sammanhållet så det känns inte så. Som förälder kan man känna igen sig i mycket och jag blir faktiskt lite nedstämd av att läsa. Inte för att det är dåligt, utan för att det rör upp en massa känslor hos mig. Skuld över skilsmässan, saknaden efter en far som man inte fick säga allt det där man borde ha sagt till och all helt vanlig mammaoro. Det gör det lite jobbigt. Det kommer ganska nära en själv och det gjorde faktiskt att jag fällde en och annan tår. Men inte för hennes skull utan för min egen. Vi lever inte samma sorts liv och har nog aldrig gjort det, men det där grundläggande kan man ändå känna igen sig i. Det är med andra ord ingen överdrift att säga att jag blir berörd på en del ställen. När hon skriver att första kvällen efter en "mammavecka", när barnen åker till sin pappa, så är hon så extremkänslig därför att saknaden är aldrig mer påtaglig, då gråter nästan jag också, eftersom det är en situation som antagligen inte skulle hantera särskilt bra om jag hamnade i den. Eller när hon känner att hon skulle vilja ha ett barn till med sin nya man, men det funkar inte för de har redan fem tillsammans och hur blir det för de andra barnen när de ska till sin mamma/pappa och ett får stanna kvar och gosa med både mamma och pappa hela tiden? Det är ju sådana känslor som jag tycker att det skrivs för lite om. Jag tror ju inte på den perfekta styvfamiljen där allt alltid flyter på och alla mår skitbra hela tiden. Kort sagt, jag blir berörd och det brukar vara ett gott betyg, även om jag egentligen inte gillar krönikesamlingar. Eller bloggar i bokform.