Tjatmamman

Jag vill vara en bra mamma. En mamma som har tid, kan vara på rätt plats vid rätt tillfälle, som är rättvis och konsekvent. Just nu är jag en mamma som tjatar om alla saker som mystiskt försvinner, som tjatar om att det är dags att gå upp, äta frukost, klä på sig, gå till skolan och INTE GLÖMMA medhavda extrakläder, vantar, gympapåsar i skolan så att det kommer bort. Det tar på krafterna att vara tjatmamma när man hellre vill vara en rosenkindad bullmamma. Nu är det snart jullov, men tjatmamman har förbrukat all sin semester så hon kan inte vara ledig så mycket som hon skulle vilja. Och jag tjatar, för att jag tror att jag måste, trots att jag ser att det är något som kanske inte stämmer. Det är vikarier i skolan, för fröken har visst bränt ut sig. Varför då? Vad är det som sker där egentligen? Sonen rycker på axlarna och säger att allt är som vanligt, men att vikarien inte är bra. Och efter jul blir det en ny vikarie. Och vissa i klassen pratar mycket. Är lite kaxiga. Och vikarien blir arg. Jag oroar mig. Min son har alltid gillat skolan. Nu vill han inte gå dit, men säger inte varför. Är det en tillfällig svacka eller har något gått snett? Jag vet att han saknar sin riktiga fröken. Jag förstår att han är trött och sliten så här års, det är jag också. Jag vill inte heller gå till jobbet varje dag. Skulle mycket hellre vilja sitta hemma i soffan under en filt med sonen och se en mysig julfilm eller något. Men jag säger att man måste. Man kan inte bara vara hemma bara för att man inte har lust. Så gör man inte. Han släpar sig iväg och det gör jag med.