Ett menlöst litet ord

Igår kväll hade jag av någon outgrundlig anledning svårt att somna och min hjärna började spinna mer än vanligt på ett extremt övertrött sätt. Jag började reta upp mig det lilla oansenliga ordet ”rar”. Rar som i söt och gullig, inte i den (som jag tror, utan att ha gjort några som helst efterforskningar) ursprungliga betydelsen ”sällsynt”. Jag har något emot ordet ”rar”. Det är ju i grunden ett ord som är positivt laddat, men jag använder det själv enbart i sarkastiska sammanhang, tror jag. När någon benämns som rar, associerar jag till menlös. Ett rart leende blir för min inre bild ett mesigt fånleende. En rar person är för mig någon som är totalt oförarglig, menlös och ointressant. Jag vet inte varför jag tycks ha en sådan aversion mot ordet rar och varför det så totalt kan uppta mina tankar mitt i natten. Det verkar inte riktigt friskt.