Det var ett bra tag sedan jag senast ägnade mig åt Fanny Price, så det kändes nästan som en helt ny upplevelse att återigen göra hennes bekantskap.
Fanny Price lever sina första barnaår i Portsmouth, som dotter i en ganska fattig familj. Hennes mor gifte sig av kärlek, inte pengar, och hennes lott i livet är nu att försöka föda sina barn i armod och med en drinkare till man. Hon sväljer sin stolthet och kontaktar sina systrar, som gjort lite mer strategiska livsval. En av dem kan numera titulera sig Lady Bertram och lever på ett gods i Northampton, Mansfield Park. Där finns också den tredje syster till Fannys mor, mrs Norris, som "bara" lyckats bli prästfru, men som gör sitt bästa för att bli oumbärlig på Mansfield Park. På hennes inrådan tar därför Sir Bertram emot Fanny för att hon ska få en lite bättre chans i livet och Fanny tvingas som åttaåring att lämna sin familj.
På Mansfield är det första Fanny måste lära sig att veta sin plats. Skulle hon mot förmodan vid något tillfälle glömma det, är mrs Norris aldrig särskilt sen med att tillrättavisa henne. Överhuvudtaget ägnar man sig åt en aningslös form av mobbning på Mansfield. Och vad kan stackars Fanny göra? Hennes lott i livet är att altid veta att hon inte är jämställd med sina kusiner och att vara tacksam för att hon har haft den oerhörda lyckan att få lämna sin familj. Den enda som behandlar Fanny någorlunda väl är hennes kusin Edmund och resultatet blir att Fanny älskar honom av hela sitt hjärta.
Barnen på Mansfield växer upp och den äldsta dottern, Maria, ska gifta sig med den något korkade, men rike mr Rushworth. Ormen i paradiset dyker upp i form av Mary och Henry Crawford, halvsyskon till byns prästfru. Henry Crawford är en rik slyngel som är van att få det han vill ha och den största triumfen är naturligtvis att ta det man inte får, så han börjar genast slå sina lovar kring den förlovade Maria, till hennes lillasyster Julias stora förtret. Mary har siktet inställt på äldste brodern Tom, som är arvtagare till Mansfield, men finner sig mot sin vilja mer attraherad av Edmund. Allt detta observeras av Fanny som är ganska klar över att syskonen Crawford inte riktigt är att lita på. Maria gör dock det hon bör och gifter sig med Rushworth, även om hon flirtat ganska skandallöst med Henry och när hon flyttar följer Julia med henne. Kvar att kurtisera för Henry finns då bara Fanny och eftersom hon inte visar några som helst tecken på att falla för hans charm, blir hon naturligtvis helt oemotståndlig för Henry. Han finner till slut till sin egen förvåning att han faktiskt blivit förälskad på riktigt och friar till Fanny, som förskräckt avvisar honom. Det faller inte i god jord hos övriga familjemedlemmar. Fanny är inte i en sådan situation att hon kan tacka nej till en sådan chans, är den allmänna uppfattningen, men Fanny framhärdar. Fanny skickas hem till sin familj i Portsmouth för att få lite perspektiv på saker och ting.
Naturligtvis ordnar det sig på slutet och alla får upp ögonen för hur skrupelfri Henry Crawford faktiskt är och hur lättsinnigt hans syster tar på allvarliga saker som äktenskapsbrott. De två ädla själarna Fanny och Edmund kan till slut förenas för gott och nästan alla får leva lyckliga.
Man kan inte annat än tycka om Fanny Price. Hon följer sitt hjärta, även om det ser ut att kosta och hon är stark i sin moraliska övertygelse, till skillnad från vissa andra i den här boken. Hon är den fula ankungen som till slut blommar ut till en strålande vacker svan. Av någon anledning, som jag som modern läsare har vårt att förstå, kan hon dessutom känna kärlek till några av de människor som i en modern historia hade traumatiserat henne för livet. Dock inte till mrs Norris. Ingen kan känna det minsta sympati med mrs Norris, vare sig på den tiden eller nu. En avskyvärd människa, helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar