Jag har ju inte varit så bra på att läsa på sista tiden, så jag är faktiskt riktigt glad när jag äntligen läser ut något så att jag får börja på något nytt. Börja leva är ett av hyllvärmarprojekten, den har antagligen stått och gömt sig ända sedan Nadine Gordimer fick Nobelpriset och jag samma år fick den här boken i julklapp. Jag tror det är så, men jag kommer inte riktigt ihåg. Jag tror jag har läst något av henne tidigare, men jag kommer inte ihåg det heller. Och om jag har gjort har jag absolut ingen aning om vad jag tyckte.
Den här historien handlar om Paul, som drabbats av cancer och under strålbehandlingen blivit radioaktiv så han måste sitta i karantän under några veckor för att skydda sin fru och sin son. Karantänen förläggs i föräldrahemmet och modern är den som som på ett alldeles självklart sätt utsätter sig för de största riskerna när hon får hem sitt vuxna barn igen.
Paul reflekterar över det liv som han fått tillbaka och det liv som han haft när han återigen blir sonen i barndomshemmet. Han tar ansvar för sin familj genom att hålla sig undan och inte utsätta dem för fara. Han försöker fortsätta arbeta så gått det går. Fadern, som är nybliven pensionär, vill väcka liv i sina gamla arkeologdrömmar. Modern är en framstående advokat på väg att bli domare.
När Paul inte utgör en risk längre och kan flytta hem, åker hans föräldrar på semester till Mexiko. Något händer som förändrar allt, men ändå fortsätter livet som vanligt. Pauls fru vill skaffa ett barn till.
På något sätt känns det som om ingenting händer, men ändå händer det en hel massa. Jag tycker det är både fascinerande och lite småtråkigt. Kan inte bestämma mig för vad jag tycker. Det är en stillsam historia. Det bara är, trots att det är helt livsavgörande händelser som inträffar. I bakgrunden finns hot om miljöförstöring och den i Sydafrika allestädes närvarande skillnaden mellan svarta och vita.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar