Ingen mindre än deckardrottningen själv har alltså skrivit en uppföljare till Stolthet & Fördom. Sådant är ju helt livsfarligt, men varför inte?
Det har gått några år sedan Elizabeth och Darcy gifte sig. Elizabeth har intagit sin plats som fru på Pemberley med den äran och två små pojkar har det hunnit bli. Det är kvällen innan Pemberleys årliga bal och några nära och kära vänner är redan på plats, bland annat Bingleys (förstås) och överste Fitzwilliam. Det regnar och stormar ute.
Uppståndelse uppstår när en vagn närmar sig i full fart. Ut tumlar Lydia Wickham gastandes för full hals att hennes make är mördad. Lydia har inte bättrat sig under åren som gått och det mesta hon säger måste fortfarande tas med en nypa salt. Efter lite om och men lyckas man få ur henne att hon färdats i vagnen tillsammans med Wickham och kapten Denny, men att de båda lämnat vagnen och sprungit till skogs. En grupp med Darcy och Fitzwilliam i spetsen ger sig ut för att leta efter de försvunna officerarna och hittar en kraftigt berusad Wickham bredvid Dennys kropp, svamlandes att han dödat sin bäste vän.
Detta är alltså upptaken på vad man kanske skulle kunna kalla en mordutredning, men i en tid när det varken finns brottsplatstekniker eller brottsutredare blir det en ganska futtig utredning och rättegång, där allt egentligen bygger på vittnesmål.
De flesta personerna känns igen någorlunda från Stolthet & Fördom, även om Elizabeth här har en ganska tillbakadragen roll och faktiskt inte fäller en enda bitsk kommentar och det är ju lite trist. Huvudpersonen är Darcy, som funderar och tvivlar och tänker en hel massa. Men är gentleman rakt igenom gör vad som krävs för att rädda äran för dem han bryr sig om.
Några av de personer som inte hade särskilt framträdande roller i den urspungliga historien får här tillfälle att vika ut sig lite mer. Mrs Young, till exempel, som har ett mycket närmare förhållande till George Wickham än vad man kanske skulle kunna tro. Det görs ett par ganska snygga anspelningar på Övertalning och Emma också, som inte stör alls.
Men på det hela taget tycker jag inte att det är sådär jättekul. Storyn är rätt platt som mordhistoria sett. Det roligaste är faktiskt att återknyta bekantskapen med rollbesättningen från Stolthet & Fördom. Det enda jag inte köper är att Elizabeth fortfarande skulle känna ett sting av attraktion vid tanken på Wickham ibland. Det köper jag inte alls. Så korkad är inte Lizzy.
Man måste för övrigt inte ha läst Stolthet & Fördom innan, eftersom första kapitlet är en ganska föredömlig sammanfattning. Men det underlättar ju naturligtvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar