Lotten och Per lever ett lyckligt familjeliv i villaidyllen. Per tjänar bra med pengar på fint jobb på NK, Lotten är lärare och tar hand om barnen, hemmet och sopar banan för Per. Ända tills Per säger lite sådär bara, att han inte älskar henne längre. Och så en dag går han.
Lottens värld rasar samman. Hela hennes liv har under många år kretsat kring att göra allt för Per och utan honom är hon ingen. Fast hon måste. Hon måste ta hand om barnen, som naturligtvis också blir förtvivlade. Hon faller ner i en djup depression och klarar tillvaron med hjälp av den goda grannen Lou, bögkompisen Bosse och brorsan Hasse. Saken blir inte bättre av att hon får reda på att Per har träffat en annan. Men det är ju inte så konstigt. Det är ju något allvarligt fel på henne. Så måste det ju vara. Att Per är värsta skitstöveln rakt igenom är en annan femma.
Till slut lyckas Lotten i alla fall uppbåda lite jävlaranamma och får tillbaka lite självkänsla igen. Hämnden på Per blir ljuv och slutet gott, allting gott.
Fast inte riktigt, va? Första halvan av boken som mest rör Lotten avgrundsdjup grät jag mig igenom. Jag kunde verkligen känna det där nattsvarta mörkret, jag vet precis hur det är att sitta i den där bubblan och inte klara av att se ut och det vara bara ren ångest alltihop. Inte den minsta lilla feelgood-läsning. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Det började kännas som om Lotten trots allt hade det ganska bra. Hon tappade aldrig greppet inför barnen, var en supermamma hela tiden, grannen Lou är nästan för bra för att vara sann och sedan naturligtvis en bästa bögkompis som alltid ställer upp och ger ett litet manligt perspektiv på saker och ting, samtidigt som han är sådär tokrolig som heterokvinnors bögkompisar på film och i litteratur är. Kliché, eller? Hon går till och med ur skilsmässan med stärkt ekonomi. Hur ofta händer det? Mitt i allt eländet är Lotten alltså lyckligt lottad, jämfört med de flesta andra som hamnar i samma situation. Inte för att jag inte unnar Lotten ett gott liv, men det blir helt plötsligt lite för enkelt för att kännas trovärdigt.
1 kommentar:
Tack Helena för att du gillar Punctum saliens sida. Precis som du älskar jag att läsa och jag kommer att besöka din blogg emellanåt för att finna goda boktips. Kanske utbyter vi också en och annan tanke. Du är så välkommen att kommentera på Punctum saliens när du har tillfälle. Just nu pågår också en bloggutmaning.Jag lägger ut länken på FB-sidan och har du lust att delta är det bara trevligt. I vilket fall önskar jag dig en fin helg.
Skicka en kommentar