Varning för barn

Jag har en hund. En liten och som det har visat sig, ganska feg hund. Han är lite rädd för nästan alla som är större än han själv och som han inte känner igen. En tvååring är större än vad han är. På gatan där vi bor, bor också en mängd barn. Framfusiga, gapiga och rätt ouppfostrade barn. De springer gärna rakt på en gullig liten ´hund vilt skrikande "jag vill klappa". Det funkar inte så bra. Min hund morrar åt dem och om jag inte höll i honom skulle han säkert nafsa också. Jag avskyr den där tjutande horden ungar. Jag kommer snart att bli den där elaka tanten längst ned på gatan som fräser "ge fan i min hund, ungjävlar". Deras föräldrar kommer att hata mig. De är ju bara barn och nu för tiden måste man ju förstå att barn inte fattar någonting och därför måste få göra som de vill. Hela världen är deras lekplats, ända tills de kommer upp i 40-årsåldern så där.

Jag har bestämt för mig att när jag var liten fick man lära sig att inte gå fram till främmande hundar, eftersom man inte kan lita på en hund man inte känner. Gjorde man det ändå fick man nog skylla sig själv. Nu för tiden är det alltid någon annans fel om något skulle hända. Barn är ju alltid oskyldiga och föräldrar verkar inte ha någon som helst skyldighet att uppfostra sina telningar heller.

Jag tycker för övrigt inte att det är ett dugg gulligt med ungar som skriker på restauranger, tåg eller flygplan heller. Jag kan ta det om jag ser att föräldrarna gör vad de kan för att få stopp på det, men föräldrar som låter ungarna hållas och fritt störa andra kan jag bara inte med.