Jag avskyr självtillräckliga, självgoda människor. Sådana som alldeles självklart anser att de vet bäst och blir oerhört förvånade om det skulle visa sig att någon i någon fråga skulle ha en annan åsikt. Sådana som utan att tveka det minsta lilla kör över andra och om de mot förmodan skulle notera att någon har tagit illa vid sig, rycker de bara på axlarna och tänker att det i alla fall inte var deras fel, eftersom de ju har rätt.
Man måste försöka lägga så lång avstånd som möjligt mellan sig själv och sådana människor. Det finns ingenting man kan göra åt dem, eftersom de inte tar åt sig någon kritik (de är ju ofelbara). Ur ren överlevnadssynpunkt måste man sticka så långt därifrån det bara går. Fast jag är ju en långsint jävel, så drömmen om att krossa och smula sönder under klacken finns där också. Så får man ju naturligtvis inte tänka om man är en God Människa, men jag tror att vrede är en drivkraft så god som någon. Mycket bättre än att vara liknöjd. Det hörs ju för övrigt på själva ordet, liknöjd kunde lika gärna vara likstelhet.
Sådana kanske inte helt uppbyggliga tankar har jag ibland, särskilt när jag kör bil i några timmar och är alldeles för utlämnad till mina egna funderingar. Då är det tur för somliga att de inte råkar befinna sig på vägen samtidigt som jag. Framför min bil.
Fast jag kanske bara är avundsjuk. Jag kanske egentligen också vill vara sådär övertygad om min egen förträfflighet och inte fundera så mycket på om jag gör fel eller inte. Oavsett hur andra människor drabbas. Naturligtvis måste det vara alldeles underbart att gå genom livet och veta att man alltid har rätt. Och inte ens märka att det finns de som inte håller med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar