Vi var på dop igår. Det är ju sådant där som normala människor tycker är trivsamt och det tycker väl jag också, men jag har ju lite svårt för vissa kyrkliga traditioner. Dit hör dop. Jag tycker inte att det är gulligt när en stackars unge får vatten på huvudet och prästen sedan förklarar att han/hon nu är välkommen i församlingen. Min obstinata sida reagerar direkt och vill ifrågasätta om den här ungen inte var välkommen innan de där vattenstänken. Och när föräldrar och faddrar står och lovar att de vill att barnet ska uppfostras i den kristna tron och bla, bla, bla, tycker jag att det strider mot vår lagstadgade religionsfrihet. Alla barn borde uppfostras religionsfritt så att de sakligt kan ta ställning till sin egen tro när de blir vuxna.
Som onödig kyrklig tradition slås dop enbart av konfirmation. Jag hörde min son och några kompisar diskutera konfirmation idag, eftersom ett antal konfirmander ramlade ut ur idrottshallen när de skulle åka på fotbollsmatch. Kyrkan här är ju ganska liten, så jag antar att den inte räcker till och då får man ta till idrottsarenorna i stället. Måste ha varit stämningsfullt att sitta på en handbollsläktare i stället för i en kyrkbänk. Hur som helst, en unge frågade varför man konfirmerade sig och ingen visste, men min besserwisser till unge klämde i med det klassiska svaret: man får ju presenter. Om presenter är målet med konfirmation kommer jag att förbjuda honom att konfirmera sig.
Jag är inte utan tro, men jag vill behålla den för mig själv. Ingen präst eller annan företrädare eller uttolkare ska få tala om vad som är rätt eller fel. Jag tror på mitt sätt och det tänker jag fortsätta göra. Jag gillar att gå in i kyrkor och andra typer av tempel, men jag gör det när jag själv vill och har lust. Och ceremonier är väl bra, om man verkligen tror på det man gör och ens liv får en större mening när man genomför dem. Att utföra ceremonier bara för att det är en tradition och för att man alltid har gjort så, eller för att ens föräldrar vill att man ska göra det, tycker jag däremot bara är dumt.
En bisak jag noterade i kyrkan var två stora änglastatyer som fanns framme vid altaret. Det var klassiska änglafigurer med väna ansikten och böljande särkar. Men de hade fötter. Bara fötter som tittade fram under de vackra kläderna. Stora, groteska, fula fötter. Antingen saknade konstnären som gjorde dem helt sinne för proportioner eller så finns det någon underliggande mening. Han/hon kanske ville visa att allt inte är vackert, inte ens om man är en ängel. Eller så var de inte alls änglar utan något mycket mörkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar