I helgen som gick har jag ägnat mig åt litteratur av det ytligare slaget i form av glassiga magasin. Så här års handlar det mycket om dofter, eftersom ett flertal av världens stora modehus anser att vi bör önska oss en ny parfym i julklapp. Själv har jag undvikit att köpa nya parfymer trots att jag varit ute och flugit och vistats på tax free-shoppar flera gånger under hösten. Mycket ståndaktigt och ganska ovanligt för att vara jag. Men det där var en utvikning. När jag läste alla mer eller mindre fåniga beskrivningar av dofter och deras inverkan på oss, kom jag ju givetvis osökt att tänka på den doft som har förekommit i mitt hem lite då och då de senaste dagarna. Doften av tid och lugn och ro. Jag har nämligen varit lite halvkrasslig och hemma från jobbet och haft tid att både göra långkok och att baka. Då doftar allting helt plötsligt… farmor. Och därmed trygghet, lugn och ro. Jag säger till mig själv att jag måste göra det lite oftare, laga ordentlig, riktig mat och baka, det tar egentligen inte så himla mycket mer tid, kräver bara lite planering och blir så mycket godare och trevligare än det där planlösa letandet i frys och skåp efter något som man kan svänga ihop till en middag på 15 minuter eftersom det är BRÅTTOM. Igen.
Mina långkok bestod av diverse fläskkött som kokades ihop till rillette. När jag var i Frankrike tidigare i höstas blev det ganska mycket rillette och det var något som var helt nytt för mig. Väl hemkommen började jag leta recept och hittade en hel del. Men det ska ju koka i många timmar, alltså inget för en bråttommänniska utan tid. Förrän nu. Äntligen. Och det blev så gott. Kan inte säga om det smakade precis som i Frankrike, men det spelar inte så stor roll. Så här gjorde jag:
I kg fläsklägg lades i en stor gryta. (Det var för övrigt första gången i mitt liv jag köpte fläsklägg, ville egentligen ha sidfläsk, men det fanns inte i min närmaste affärs sorgliga köttsortiment.) I med en morot i bitar, en lök, några vitlöksklyftor, en selleristjälk, ett par lagerblad. En rejäl skvätt olivolja, lite vit balsamvinäger (vitt vin är säkert ännu godare, men det fanns inget hemma) och vatten tills köttet täcktes. Svartpeppar och lite örtkryddor. Sedan fick grytan stå och koka och dofta farmor i 3,5 timme. Sedan silade jag av buljongen och sparade den till senare och plockade bort alla rester av ben, svål och grönsaker. Jag mosade det totalt sönderkokade köttet med gaffel och spädde med buljongen tills det blev en lagom krämig och trådig konsistens och packade hela härligheten på burk. Buljongen fick en egen burk och när den svalnat var det bara att ta det översta fettlagret och hälla ovanpå rilletten som ett lock. Ska enligt uppgift kunna hålla upp till en månad i kylskåp, förutsatt att fettlocket är kvar. Ät på bröd (hembakat!) med en liten cornichon. Så himla gott att jag fick göra en omgång till efter bara några dagar.
När jag sedan fortsatte mitt überhusliga värv med att baka kanelbullar gjorde jag min son till världens lyckligaste. Han förkunnade stolt för sina kompisar, när de fick saft och bullar, att "min mamma har bakat de här bullarna, hon gjorde 40 stycken!". Jag blev nästan rörd till tårar. Så mycket lycka för några bullar. Om jag inte missminner mig var just kanelbullar världens tråkigaste kaffebröd när jag var liten. Så vitt jag kommer ihåg bakade alla tanter i min närhet bullar. Nu ska jag göra mitt bästa för att utmärka mig genom att bli en bullbakande mamma. I alla fall ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar