När de tre systrarna Dashwoods far går bort tvingas de tillsammans med sin mor att lämna godset Norland där de växt upp, eftersom det nu ärvs av deras mycket ekonomiske bror. Broderns hustru är dessutom en riktig ragata, så att leva under samma tak är uteslutet. Mrs Dashwood och hennes döttrar får möjlighet att hyra ett hus som tillhör en släkting och börjar ett nytt liv i Barton. Deras släkting, mr Middleton, är en man som älskar umgängesliv och de fagra systrarna blir så ofta inbjudna på middagar och danser att det nästan blir jobbigt.
Innan de lämnade Norland hann de dock bekanta sig med Edward Ferrars, bror till deras hemska svägerska, och mellan Elinor Dashwood och Edward uppstår något mer en vänskap, något som inte ses med blida ögon av Edwards syster Fanny, som inte anser att Elinor är något passande parti alls (för fattig, eftersom Elinors bror/Fannys man inte uppfyller sin fars önskan om att sörja ekonomiskt för sina systrar).
Marianne Dashwood älskar långa promenader, men råkar en dag falla och stuka foten. Som tur är uppmärksammas detta av en förbipasserande gentleman som bär Marianne hela vägen hem. Det är mr Willoughby, både snygg och stygg, som det senare ska visa sig. Mrs Dashwood gläder sig åt att det ser ut som om både Elinor och Marianne kommer att gifta sig, men så enkelt är det naturligtvis inte. Om Mariannes hand finns dessutom ytterligare en konkurrent, överste Brandon, god vän med John Middleton. Det dyker dessutom upp en riktig liten apa, Lucy Steele, som gärna vill bli bästis med Elinor och som påstår sig vara hemligt förlovad med Edward Ferrars.
Elinor är den som står för förnuftet, medan Marianne är allt igenom känsla i denna sedelärande historia. Man kan väl säga att förnuftet håller i längden, medan känslan är mer flyktig.
Tyvärr har jag sett Ang Lees filmatisering lite för många gånger och jag kan inte se Elinor som någon annan än Emma Thompson. Jag tycker väldigt bra om Emma Thompson som skådespelerska och hon gör rollen som Elinor bra också, det är bara det när man läser boken så inser man hur unga de är. Elinor är 19, Marianne 17 och Edward ca 25. Utan att göra några efterforskningar vågar jag påstå att Emma Thompson måste har varit runt 35 när hon gestaltade Elinor. Jag försöker tänka 19 men ser 35. Det blir inte riktigt bra. Och senare på kvällen råkar jag se överste Brandon (Alan Rickman) som tysk terrorist i Die Hard. Hur fel kan det bli egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar