I hopp om lättklädda promenader

Gjorde mig ett litet mobilfodral i helgen. Det blev så där. Jag slarvade när jag skulle sy ihop det och det blev lite snett och vint, men jag iddes inte göra om och göra rätt. Satte snodd i så det ska gå att ha om halsen. Tanken är att det snart ska bli så där äckligt varmt ute att man inte behöver ha tjock jacka och byxor på sig. Det vill säga, man behöver inte ha kläder med stora fickor att förvara sin telefon i. Och då är det ju bra att ha en liten mobilväska om halsen. Tänkte jag. Men nu snöar det igen, så de där promenaderna i bara någon liten klänning eller så, ser ut att dröja. Jag kanske till och med hinner införskaffa en ny telefon innan de blir av.

Ibland är livet lite tyngre än annars. Fast bara lite

Just nu känns det lite tungt. Tung i skallen av en förkylning som inte vill ge sig. Skulle vilja ligga och vila och kanske läsa ut Emma, som just nu ligger vilande på grund av att jag är helt slut när jag går och lägger mig och inte ens orkar läsa. Då är det illa.

Det är också väldigt tyst här hemma. Inte de vanliga vardagsljuden av en konstant arbetande tvättmaskin. Den har nämligen stannat. Förhoppningsvis inte för gott, men man vet ju aldrig. Jag har beställt nya kol och sedan återstår att se om vi är händiga nog att byta, samt om det "bara" var det som gjorde att den la av. Ny tvättmaskin vore väl i och för sig trevligt, men känns alldeles för dyrt just nu.

Det är ju kvinnodag idag också, och semmeldag. Vet inte vilket som borde firas mest. Jo, det är klart att jag vet, men efter att ha läst alla politiskt korrekta artiklar om kvinnor i tidningen idag, känns det som om en semla inte skulle sitta helt fel. Man blir ändå lite lätt spyfärdig när en vanlig morgontidning en enda dag om året slår sig lite extra för bröstet och uppmärksammar "kvinnorna och deras situation". Som om vi vore en utrotningshoad art eller något. Jag är kvinna och jag lever, verkar och finns alla dagar om året. Alla dagar är således kvinnodagar. Och mansdagar också, för den delen. Människodagar, helt enkelt.

Curlingfunderingar

Man vill ju inte vara en sådan där hemsk curlingförälder som skapar bortskämda, bortklemade barn som inte kan ta vara på sig själva. Fast det är svårt att låta bli ibland. Häromdagen kom sonen och sa att han och några kompisar skulle iväg till en fotbollsplan och spela lite fotboll en bit bort. Vi tar bussen, sa han på ett självklart sätt. Min första tanke var: Kan ni det? Klarar ni av att åka buss alldeles själva, klarar du av det som knappt har åkt buss sedan vi flyttade hit? Sedan började jag tänka på att jag fick åka buss själv till min simträning när jag var flera år yngre än min son är nu. Och jag klarade av det. Jag kunde till och med byta buss på sta'n utan att åka vilse. Och detta i ett tidevarv när man inte hade mobiltelefon och enkelt kunde ringa och be om att bli hämtad.

Ibland när jag försöker diskutera sådana här saker med andra får jag ju ofta höra att det ju är så mycket hårdare nu. Det händer så mycket mer. Det är inte så snällt som på vår tid. Det är inte oss föräldrar det är fel på, det är omvärlden. Vilket kanske är sant till viss del, men inte helt och hållet. Jag vet inte varför vi har blivit så överbeskyddande och inte tror att våra barn klarar av någonting.

Ett annat exempel på att det var skillnad förr är följande. När jag var elva år började jag rida en häst vi hade i familjen. Inget konstigt med det, förutom att hästen var tre år och totalt oriden och dessutom 165 cm i mankhöjd. Och vi stack i princip rakt ut i skogen. Jag hade ridit på ridskola i tre år, så antagligen betraktades jag som en som kunde rida. Det gick bra, hästen och jag lärde varandra och med tiden blev hon en alldeles utmärkt ridhäst. Fattar dock fortfarande inte riktigt hur det gick till. Mina föräldrar måste ha varit fullständigt aningslösa och själv var jag i total avsaknad av riskinsikt. Men det var väl antagligen det som gjorde att allt gick så bra. Plus att den här hästen var världens snällaste och lugnaste redan som ung, men det var nog mest tur.

Nu verkar inte mitt barn ha någon större lust att lära sig rida, men om han hade det skulle jag nog vara mycket tveksam över att sätta upp honom på en häst högre än, säg 130 cm i manken. Naturligtvis aldrig i livet på en häst som inte var gammal, erfaren och van vid barn. Och definitivt inte utan all tillbörlig säkerhetsutrustning. Och bara inom ett väl inhägnat område.

Förkylt igen

En lite halvsur förkylning med halsont har drabbat mig och som vanligt valt helt fel tillfälle. Jag har i dagarna fått massor av jobb och det ser ut som om det blir mycket att göra hela nästa vecka. Helt fel tillfälle för att kura ner sig i soffan och tycka synd om sig själv, alltså. Det är den lille bacillhärden som antagligen har smittat mig, eftersom han har gått omkring och snorat ett tag. Men nu är det alltså bara att bita ihop och ta en Panodil och köra på. Med tanke på den för mig ofantliga summa pengar jag just har betalat in till Skatteverket gäller det att jobba på för att komma ifatt.

Mera virkade armband

Två till blev det igår. Och nu har jag en hel massa idéer på modeller och mönster som jag måste testa. När jag tagit bilden insåg jag dock att jag kanske inte ska använda min vänsterarm som "modellarm". Den ser alldeles för rynkig ut, vilket beror på ett rejält ärr som härrör från en ofrivillig avsittning från en häst som innebar ett ganska hårt möte med en grusväg för väldigt många år sedan. Jag ska tänka på det till nästa gång.

Om Facebook-användning

Har på sista tiden läst ett antal insändare i diverse dagstidningar där skribenterna ondgör sig över Facebook. Vad ska jag med Facebook till är en av dessa frågor som ställs och som givetvis endast kan besvaras av skribenten själv. Ett annat vanligt klagomål är att det är ointressant att läsa statusuppdateringar om när vännerna går på lunch eller tar en kopp kaffe. Varför dessa gnällspikar bemödar sig med att skriva insändare i tidningar förstår jag inte alls. Jag tycker det är alldeles förskräckligt ointressant att läsa om hur någon inte vill använda Facebook. Jag läser mycket hellre en statusuppdatering från en av mina vänner om att han/hon ska gå och lägga sig eller mata katten eller något.

Det är inget tvång att använda Facebook, vilket somliga nästan verkar tro. Gillar man det inte, ja, men strunta i det då. Vem bryr sig? Många av dem som klagar eller raljerar över hur andra slösar bort sin tid på sociala medier verkar vilja framhålla att de själva minsann inte har tid med sådant trams. Klaga och skriva insändare har de dock uppenbarligen tid med, men hur det kan räknas som konstruktiv användning av dyrbar tid förstår åtminstone inte jag.

Frisörbesök

Jag var och klippte mig igår. Det behövdes och jag har hittat en frisör här i min nya hemort som jag gillar riktigt bra. Det allra bästa är att hon börjar med massage. Tio minuters huvudmassage i samband med hårtvätten. Ren njutning. Jag skulle kunna gå dit varje vecka bara för det. Sedan tycker jag faktiskt att jag har blivit riktigt fint klippt när jag har varit där också. Igår när jag satt där var det bara en sak som var fel. Mitt ansikte. Det såg inget vidare ut i sådan där skarp arbetsbelysning. Det är nog dags för lite extra omvårdnad nu. Jag var alldeles förskräckligt blek och glåmig och... gammal. Åldern kan jag ju inte göra så mycket åt, men jag kan ju försöka ta hand om ytan så gott jag kan och det har jag uppenbarligen inte gjort på sista tiden. Lite sol skulle ju inte skada heller. Det där vinterbleka och trötta är inte kul.

Frisörens lilla dotter, 3 år, var också där i väntan på att farmor skulle komma och hämta henne. Hon stod ett tag bredvid min stol och tittade mycket uppmärksamt på både mig och sin mamma i arbete. Min frisör frågade sin dotter om hon tyckte att jag blev fin. Dottern stirrade stint på mig och skakade sedan mycket bestämt på huvudet. Det är väl från barn och dårar man får de absoluta sanningarna, men med tanke på råmaterialet tyckte jag nog att hennes mamma gjorde ett bra jobb.