Framgång

Har en grå dag idag. Jag har hållit på att prova ut nya kontaktlinser och det har inte fungerat så bra. Dålig syn ger huvudvärk - som om jag inte var bra nog att framkalla det på egen hand - och huvudvärk och en del annat ger dåligt humör.

Jag har surfat runt lite på olika sidor och bloggar som handlar om kvinnligt företagande. Jag vet inte riktigt varför man hela tiden måste särskilja kvinnligt företagande, men tydligen är det så. Väldigt mycket kvinnligt företagande verkar dessutom handla om vad jag antar räknas som typiskt kvinnligt - hälsa, kläder, smycken. Och så coachning. Jag vet inte hur många det finns därute som är coacher inom ett eller annat område. Just nu är jag som sagt på ganska dåligt humör så jag kanske skulle behöva en coach. För det alla coacher verkar ha gemensamt är att de framställer sig själva som så oerhört positiva. Jämt. Jag misstror människor som är alltför positiva. Det är ett svart karaktärsdrag jag har som jag borde jobba med. Jag vet inte om det finns plats för oss som är lite lagom negativa och har våra mörka stunder ibland i dagens samhälle.

Man måste vara framgångsrik. Och är man inte det verkar det gå bra att påstå att man är det. Den som pratar tillräckligt högt och mycket kan övertyga vem som helst. Jag räknas antagligen inte som särskilt framgångsrik yrkesmässigt. Har varit dum nog att jobba över 20 år i en bransch jag aldrig velat vara i och dessutom bara varit halvbra på det jag gjort. Nu försöker jag jobba på egen hand med det enda målet att kunna betala mina räkningar och förhoppningsvis få lite över ibland. En sådan där positivitetscoach skulle antagligen hojta att jag siktar för lågt. Må så vara, men jag vill att min framgång ska räknas i att jag försöker leva ett gott liv och vara en bra människa. Om än lite negativ ibland.

Utmaningar

Idag har jag registrerat mig på Motiomera.se för att genomföra min alldeles egna stegräknartävling. Jag har lagt upp en ganska ambitiös rutt åt mig själv och jag lär få hålla på och knata ganska länge om jag ska komma i mål. Men det är lika bra att sätta ribban högt. Jag känner hur jag flåsar när jag går uppför backarna häromkring - som i och för sig är så kallade mördarbackar - och det känns inte kul. Eftersom mitt främsta promenadsällskap är en fyrbenting som älskar att vara ute i alla slags väder och precis hur länge som helst är det ju bara jag själv som kan hindra mig. Om tre månader sådär så kanske jag har nått målet. Om någon vill hänga med eller se var jag befinner mig är mitt användarnamn hefal. Jag ska försöka att hålla entusiasmen uppe lite längre än de vanliga första tre dagarna.

Och just nu spöregnar det, vilket gör att min och jyckens eftermiddagspromenad eventuellt blir ganska kort. Det är ingen bra start. Eller så rotar jag fram det förbenade regnstället.

Dagens färg: lila

Ägnade mig åt lite återvinning igår. Två sunkiga toppar skulle få nytt liv. Den vita var fin när den var ny, men hade fått en del missfärgningar som inte gick att tvätta bort och den mintgröna var... mintgrön. Mintrgrön är en färg som borde bannlysas. Ingen passar i mintgrönt, inte nu och inte på 80-talet. Varför jag har en mintgrön topp vet jag inte. Men jag har i alla fall haft den goda smaken att inte använda den. Inte ens på landet.

Jag hade lite svårt att välja färg, men det slutade med lila. I sista stund slängde jag i en grå klänning också för att befästa mitt nyfunna systerskap med Tant Gredelin.

Tre nästan nya plagg. Funderar på att ge mig på en gammal jacka jag har som är lite obestämt ljust olivgrön. Just nu skulle jag vilja att den var röd. Jag måste fundera ett tag om det är värt risken. Den kan ju bli helt oanvändbar också.

Bot och bättring

Ställde idag en genial diagnos på mig själv. De sista veckornas extrema trötthet och huvudvärk beror naturligtvis på järnbrist. Det vore i så fall inte första gången och det känns som en betydligt enklare förklaring än mycket annat otrevligt som jag har fantiserat om på sistone. De otäcka järntabletterna som jag har fått förut på recept blir jag dock bara dålig i magen av, så jag rusade snabbt ner till affären och inhandlade Blutsaft. Den psykologiska effekten av den första dosen är enorm. Nu lever dammråttorna farligt här hemma och pappershögarna på köksbordet är sorterade, tvätten vikt och kvällsmaten inhandlad. Fantastiskt. 

Latare än jag kan ingen vara

Det började redan igår. Jag borde ha städat, vattnat blommor, vikt tvätt. Jag hade till och med tänkt göra det, men det blev liksom inte av. Jag var trött. Seg. Lat, helt enkelt. Och så gick jag iväg och tog ett glas vin med havsutsikt medan pojkarna var på fotbollsträning, istället för att vara mammaduktig hemma. Men det blir inte riktigt lika fredagsmysigt när hela huset är i kaosläge.

Men det är ju en dag idag också. Och hittills är ingenting gjort. Jag har slöat i fåtöljen och kollat på film på någon filmkanal. Gregory's Girl, alldeles utomordentlig 80-talsnostalgi från Skottland. Det kändes så mycket skönare än att ta tag i allt det där andra. Men nu kanske det är dags. Det blir räkor och Chablis ikväll och då vore det nog trevligt om bordet åtminstone var avtorkat. Jag måste ta tag i det. Om en liten stund, bara.

Energiboost

Mina nattsömn var ju som sagt dålig i natt, vilket har lett till en viss dävenhet och vad som i vår familj kallas "tröttma". Eftersom jag inte hade alltför mycket viktiga saker att göra och mannen min är hemma och sitter i vägen för all typ av fredagsstädning, kändes en liten, liten vilostund på sängen som en alldeles utomordentlig bra sak att unna sig. Jag fick förmånen att dela kudde en stund med Simon the Cat. Det är en förmån att få ligga där och känna hur vibrationerna från katten som kan spinna ljudlöst fortplantar sig genom kudden. Man mår helt enkelt förbaskat bra av en kattpolare.

Begränsade nöjen

Har konstaterat att sedan jag slutade jobba på en arbetsplats med regelbundna och ack, så viktiga fikaraster, har mitt kaffedrickande gått ner till ett minimum. Jag gör aldrig kaffe åt mig själv på dagarna, eftersom jag tycker att det är mycket godare med te. Igår var jag dock och fikade en sväng hemma hos en mamma till en av sonens kompisar. Det blev massor av kaffe. Inte särskilt sent på eftermiddagen, men det räcker tydligen för att en koffeinavvand själ som jag inte ska kunna sova. Det är andra gången på kort tid nu. Förut kunde jag inte dricka kaffe på kvällen, men nu kan jag uppenbarligen inte ens dricka kaffe efter lunch. Se så fort det går att programmera om kroppen efter många års arbetsplatsmissbruk. Det är lite synd. Det är ju himla trevligt att bli bortbjuden/bjuda någon på en kopp kaffe ibland, men det får jag visst lägga ner om jag vill behålla min nattsömn. Och det vill jag.

Men det är inte bara det. Jag måste vara extremt måttlig med att dricka vin också, om jag vill kunna sova. Går jag över en viss gräns (och det rör sig inte om särskilt mycket) innebär det hjärtklappning och obefintlig sömn. Ska man inte få ha något roligt kvar när man blir äldre?