Läst: Det du önskar kan du få av Noelle Oxenhandler

Noelle Oxenhandler verkar vara en sund skeptiker till sin natur, men vill ändå undersöka kraften i att önska sig något. Hon önskar sig ett hus, en man och lite andlig upplysning. Den stora frågan är alltså: Kan önskningar förändra ens tillvaro och ge en det man vill ha?

Det är ju ett tema som det skrivits om en hel del förut, men i just den här boken undviks termen "attraktionslag" ganska konsekvent. Noelle är inte övertygad om att det fungerar, hon vill bara testa. Hon ser ganska nyktert på tillvaron runt omkring sig och är en intelligent människa som kan relatera till sagor, myter och olika ritualer utan att propagera för något. Hon säger aldrig: Så här är det. Det är befriande och på gränsen till oamerikanskt.

Jag gillar det. Det känns hoppingivande. Man kan förändra sin tillvaro. Om det sedan är universum som ger en det man vill ha eller om saker och ting helt enkelt bara går så mycket lättare när man förändrar sig själv i rätt riktning är ju egentligen strunt samma.

Jag kanske också skulle ge mig på ett experiment?

Hört: Diagnos: Strypt av Peter Gissy

Läkaren Robert Krüger får ett larm om att en sprängladdning exploderat på en Stena-färja i Göteborgs hamn när han är på väg hem från jobbet. Han är först på plats och som tur är, är det bara en skadad. Efter att Robert har lappat ihop den skadade mannen lyckas dock någon ta sig in på Sahlgrenska för att mörda patienten och sedan inleds en vild jakt på internationella skurkar med synnerligen ondsinta planer. Skoningslösa mördare skördar offer till höger och vänster i jakt på något som de tror att deras offer har i sin ägo. Vad?

Det blir en svår nöt för kriminlainspektör Mia Baltzarsdotter och hennes kollegor att lösa. Ett lite stickspår finns också i form av en pervers stalker och våldtäktsman.

För mig är det här en dussindeckare som duger bra att slölyssna på i bilen. Det är ganska spännande, har ett hyfsat driv och en rätt storslagen upplösning. Dock tycker jag att stalkersidekicken känns ganska onödig. Sedan gillar jag egentligen inte alls att läsa om ruskiga saker som inträffar i den miljö jag själv befinner mig i just nu. Jag är inte så mycket för mord på hemmaplan.

Äntligen vardag

Som vardagsknarkare måste jag tillstå att det är lite skönt att höstlovet är över. Alla familjemedlemmar håller inte med mig, men om man nu får vara lite, lite egoistisk. Rutiner är ganska bra, trots allt. Inte för att det gångna lovet har varit jobbigt på något sätt. Sonen har tillbringat all tid i den närbelägna idrottshallen där höstens stora turnering i inomhusfotboll ägt rum. Jag vet inte riktigt vad de har haft för sig därborta, men det är där "alla" har varit.

Igår var det så dags för sonens lag att spela själva. Tidig morgon blev det och vid lunch var det slutspelat för deras del. De var mycket duktiga allihop och föll med flaggan i topp i kvartsfinal. Ibland har man bara inte turen på sin sida.

När man sitter på läktaren får man ju lite tid att fundera och notera saker och ting omkring sig. Här är således några spridda tankar från läktaren:

"Undrar om den ende som ser svensk ut i Assyriska känner sig utanför i laget?"

"Det är riktigt osmakligt med stora tryck på jeansen över baken. Även om det står Dolce & Gabbana. Thailandsfynd? 40-årskris?"

"Din stora, feta pansarvagn! Ge fan i min unge!" (När min son knockas på plan och blir liggande.)

"Men kan du inte bara hålla käften!" (När man tvingas lyssna på pappor som coachar från läktaren samt skriker på domarna.)

På eftermiddagen fick vi lite så kallad vuxentid när sonen inte ville följa med oss hem. Vi får det ibland nu för tiden och det känns lite ovant. Vi åkte till Gunnebo slott och promenerade lite med den galna hunden (hans älsklingspudel löper och han kan varken äta eller sova just nu). Det var fint. Sedan blev det en sen söndagsbrunch på Avenyn. Mycket gott. Och naturligtvis åt vi inte alls med måtta.

Stinna och mätta kunde vi sedan ramla ner i soffan hemma med söndagsbilagan i högsta hugg. Där läser jag en sådan där fånig söndagsintervju med en författare som glatt kvittrar att hon har det bästa från två världar när hon lever med sina barn varannan vecka och får leva vuxenliv varannan vecka. Ytterligare en sådan där modern morsa som tycker det är skönt att vara av med barnen halva tiden. Jag blir oerhört provocerad. Jag har ingen förståelse för att föräldraliv och vuxenliv måste stå i konflikt med varandra. Jag tycker synd om alla barn till moderna mediemänniskor som får läsa i tidningarna om att deras mammor och pappor tycker det är så underbart att slippa ta hand om sina ungar jämnt och ständigt. Slippa pannkaksträsket. Känner man sig som en älskad unge då?

Eller så är den här bilden av hur underbart det är att vara varannanveckasförälder bara en fasad. Ingen vill säga rent ut att de bara ligger hemma och gråter och saknar den där veckan när ungarna är borta. Eller täljer vaxdockor föreställande Den Nya Kvinnan i min exmans liv att sticka nålar i, särskilt de kvällar när det är den där häxan som får pussa mina barn godnatt och inte jag.

Mat man mår bra av, hur svårt kan det vara?

Igår kväll hade vi en middagsgäst. Det innebär ju att man anstränger sig lite extra. Massor med mat blev det. Och glass. Och choklad. Litervis med cola. Sent blev det också. Så idag har jag nästan känt mig bakis, trots att jag inte drack en droppe vin. Det är ett tydligt tecken på att min kropp mår riktigt dåligt av sådan här kosthållning och jag hoppas att min hjärna nu kan omprogrammeras till att längta efter morötter i stället. Vi skulle må bra av det, min kropp och jag.

Det har varit slarvigt med maten nu ett tag. Det syns och känns. Jag måste skärpa mig. Fattar egentligen inte varför det ska vara så svårt. Jag vet ju hur bra jag mår när jag äter bra mat. Måndag, då är det vardag igen på riktigt. Tillbaka igen till mer regelbundna tider och rutiner. Ingen som kan locka mig ut på dåligheter, förhoppningsvis. Nej, på måndag då blir det grönsaker, kanske någon liten räka och hinkvis med grönt te.

Filmtajm

Naturligtvis var det högtidsstund i TV-soffan igår. Stolthet och fördom på TV. Det missar man ju inte, även om jag inte är helt överförtjust i just den här versionen. Jag har inget emot Keira Knightley som skådespelerska, men hon är inte Elizabeth Bennet för mig. För mycket piratdrottning över henne, kanske. Men filmen är ändå rätt bra och storyn är ju fantastisk, så hur fel kan det bli? Fast jag undrar hur man uppfattar storyn om man nu inte kan den utantill. Filmen är lite kort och jag kan tänka mig att man kanske tycker att historien hoppar lite när man inte kan fylla i luckorna med bakgrundsinformation. En sådan här komplex roman ryms helt enkelt inte inom ett vanligt långfilmsformat.

Fick dessutom tillfälle att färdigställa mitt senaste virkprojekt. Ny soffa är ju beställd och den kräver nya kuddar. Jag är rätt nöjd och det ska bli några till. Får se om det blir fler hästar eller om jag ska variera motiven lite.

Frysen full av fisk

Igår kväll ringde det på dörren här. Det var en pratglad ung man från fiskbilen.se, som undrade vad jag skulle beställa den här gången. "Den här gången" är en intressant formulering, med tanke på att vi aldrig har beställt något därifrån någonsin. Nu är jag av en ganska fånig anledning positivt inställd till fiskbilen.se. De har nämligen en filial i Åmmeberg, ganska nära vårt hus på landet, så jag brukar se deras bilar när jag är ute och går. Så de känns lite trygga, på något sätt. 

Hur som helst bjöd jag inget större motstånd och efter en kvart hade jag en jättelåda med fisk och räkor i hallen och var flera tusen kronor fattigare. Jag ångrade mig genast. Efter lite pusslande fick jag in alla firrarna i frysen och det var precis på håret. Jag fick ta ut lite bröd bara för att få plats. Ändå påstod den snabbpratande att folk runt omkring köpte mycket mer. Jag undrar hur stora frysar mina grannar har i så fall och om de aldrig äter något annat än fisk?

Jag försöker nu övertyga mig själv om hur praktiskt det är att ha hela frysen full med fisk. Ett argument är att jag ju ändå tänkt ta dra ner på köttätandet av både etiska och hälsomässiga skäl. Fast med tanke på rovfisket borde man väl dra ner på fiskätandet också. Ett annat argument som jag kom på i morse är att jag nu kan se till att lära mig grava lax. Jag har ju massor att öva på. Över huvud taget behöver jag ju lära mig laga till fisk lite bättre. Jag ska börja öva redan idag. Jag surfade på nya recet på fiskgryta redan tidigt i morse innan jag hade klivit ur sängen. Måste börja göra lite plats i frysen, ifall jag skulle få för mig att baka. Eller handla något annat än fisk. Vet inte hur jag ska tala om för sonen att det tyvärr inte blir mer limpa till frukost nu på ett tag, eftersom vi inte har plats i frysen för bröd längre. Men lite torsk på morgonkvisten kanske också går bra?

Läst: Till längtans försvar av Owe Wikström

Hur kan man egentligen motstå att läsa en bok som heter "Till längtans försvar eller vemodet i finsk tango"? Det går ju liksom inte. Inte när man står med båda fötterna djupt nedgrävda i den nordiska myllan. När man längtar till ljuset, sommaren, värmen. Och när det är sommar längtar man till hösten och lite lugn och ro, eftersom den efterlängtade sommaren kan vara så stressig ibland. Alla nordbor är väl inte sådana, men jag är det definitivt. Så jag var ju tvungen att läsa den här boken.

Det är en fin bok. En sådan där bok som nästan kräver att det finns någon annan i närheten som man kan läsa vissa stycken högt för. Det är mycket behagligt att få läsa om vemod, allvar och vårt behov av andlighet utan att hela tiden pådyvlas den där krampaktiga positiviteten som återfinns på så många andra håll. Det är okej och nödvändigt att vara allvarlig ibland. Och att längta efter något med ett vemod som nästan gör ont kan göra gott.

Så det känns bra att läsa den här boken. Jag känner mig stärkt av lite allvarlig eftertanke och att få bejaka min vemodiga längtan efter exempelvis mitt hus på landet. Man måste faktiskt inte alls vara hysteriskt glad hela tiden för att vara lycklig.