Vår!

Vår i luften på riktigt och alla helgbilagor flödar över med "enkla" små tips om hur man kommer i sommarform. Det verkar vara en riktig boost just nu för kolhydratfria fettdieter. Det är tydligen till och med farligt att äta potatis, ris och spannmål enligt "den senaste forskningen". Det är väl tur att människan inte har vetat om det då, för om vi undvikit att äta potatis, ris och spannmål hade vi gått under som art. Jag tror knappast vi kalla nordbor hade klarat oss genom svält och oväxt om vi inte haft potatis som basföda. Jag vet inte hur miljontals asiater skulle överleva utan ris. Och jag skulle inte vilja ta upp en diskussion med en italienare om det skadliga med att äta pasta. Och frukt är visst farligt numera också. Det där med ett äpple om dagen är med andra ord helt ute.

Det påstås att västvärlden lider av fetmaepidemi. Att vara överviktig är alltså, så som så mycket annat självförvållat, en sjukdom. Sjukdom får man vare sig man vill eller inte, så man är bara ett oskyldigt offer för fetmaepidemin om man har stoppat i sig för många hamburgare.

Varför måste det vara så komplicerat? Är inte hela grejen att vi helt enkelt äter för mycket? Vi stoppar i oss mer än vad vi med våra stillasittande inomhusjobb kan förbruka och så blir vi feta. Glasklart. Men nejdå, vi är kolhydratmissbrukare, sockermissbrukare, fruktmissbrukare och gud vet vad. Och de här tanterna och gubbarna som har svaret agerar som rena väckelsepredikanterna.

Jag blir så trött. Även om jag också vill gå ner ett par kilo så att jag kommer i de där brallorna som sitter för tight får jag nästan lust att låta bli. Bara på pin kiv. Och jag tänker äta pasta ikväll.

Vegeterande

Idag bestämde jag mig för att må bra. Det funkar sådär. Min kropp säger nämligen något helt annat, men med hjälp av massor av Panodil Zapp har jag tagit kommandot. Det är slutet av månaden och räkningar ska betalas, fakturor ska skickas och en hel massa annat. Jag har inte tid att ligga och vegetera, även om det är det jag borde göra. Och faktiskt skulle vilja göra just nu.

Jag har fått för mig att en bidragande orsak till min ständiga huvudvärk är att jag ser dåligt. Så jag har varit duktig och beställt en tid för synundersökning. Det kan ju hjälpa lite kanske om jag ser lite bättre. Räkningarna har betalats och fakturorna är skickade. Och ett jobb är gjort. Nästan så att det är ett helt dagsverke och jag skulle kunna återgå till lite lätt vegeterande framför TV:n.

På tal om TV såg jag när Trinny och Susanna stylade Sverige igår, eller närmare bestämt Lund. Jag gillar ju Trinny och Susanna. De är lite burdusa ibland, men de har liksom hjärtat på rätta stället och det verkar ju som de faktiskt gör skillnad i människors liv. En kvinna som var med i programmet igår sa ju faktiskt att "det här är det bästa som har hänt mig". Det är märkligt hur mycket av vår personlighet vi speglar i vårt utseende och hur svårt det kan vara att få till det så att man ser ut på ett sätt så att man faktiskt mår bra av att se sig själv i spegeln. Men Trinny och Susanna visar att alla kan vara vackra. Det behövs inga besök hos plastikkirurgen för att vara snygg. Jag gillar det. Det känns hoppfullt.

Eländig måndag

Jag är sjuk. Så där obestämt jobbigt sjuk. Ont överallt, fryser och lätt illamående. Jag vill bara ligga i sängen och det är väl det jag i huvudsak gör också. Annars skiner visst solen, har jag hört. Dock alldeles för starkt för mig i mitt tillstånd. Jag måste ju släpa mig ut med hunden med jämna mellanrum, men inte utan solglasögon. Solen gör ont just nu.

Jag var inte så vidare pigg igår heller, men jag gjorde ett tappert försök att muntra upp mig själv genom att ge mig en alldeles egen spa-timme i badrummet. Jag trodde att det skulle få mig att känna mig bättre. Jag var mycket tacksam för mitt välfyllda badrumsskåp. Välfyllda badrumsskåp är för övrigt en vardagslyx som alla kvinnor borde unna sig. Det fungerade för stunden, men idag tror jag inte ens den allra mest väldoftande skrubbkräm kan få mig på gott humör. Jag går och lägger mig igen. Jag borde skicka fakturor, men jag har hört att det är en dag i morgon också. Då mår jag säkert mycket bättre.

Vår i luften

En strålande dag. Sol och blå himmel. Lite blåst, men det får man väl stå ut med. Vinterkängorna är undanställda nu och jag hoppas jag slipper ta fram dem igen den här säsongen. Jackan får jag nog behålla ett tag till. Så där himla varmt är det inte och dessutom saknar jag visst en mellan-vinter-och-sommar-jacka. Eller det gör jag säkert inte. Gräver jag tillräckligt djupt finns det säkert något som funkar.

Oroande rykten från sonens skola stör mig. En kille i femman har begärt pengar från en kille i fyran för att inte slå honom. Jag blir så arg att jag kokar. Vad är det för fel på vissa ungar? Och framför allt, vad är det för fel på deras föräldrar som uppenbarligen misslyckats totalt med att uppfostra sina barn? Jag försöker pränta in i skallen på min unge att han måste berätta om allt sån't här direkt när det sker, både för lärarna och för oss. Och aldrig, aldrig ge efter minsta lilla för det är de där busarna som är losers och inga andra.

Ny teknik och ha-begär

Sonen har blivit med ny mobiltelefon. Han har tjatat länge och kollat in olika modeller, varav jag ansett att samtliga är för dyra för vårdslösa tioåringar. Och alla andra har inte alls. Igår var vi i alla fall och inhandlade en stycken Sony Ericsson X10 Mini till det facila priset av 1690 kr, som han betalade alldeles själv för pengar han fick i julklapp. Så nu är han pank men lycklig ägare till en telefon med pekskärm som tydligen är mycket eftersträvansvärt i hans kretsar.

Jag vill också ha en ny telefon. Jag brukar inte vilja ha det, men efter ha lekt med hans en stund, så vill jag också. Och i mina kretsar har alla och har haft länge. Fast jag behöver verkligen inte. Jag gick in och tittade på hur mycket jag hade ringt på sista tiden. 22 samtal och ynka 2 SMS har jag avverkat de sista tre veckrna. Det är inte mycket. Jag behöver alltså knappt ha mobiltelefon alls.

Det jag behöver är en ny router, men det är skittråkigt att köpa ny router och absolut dötrist att få fart på den. Visserligen påstår alltid tillverkarna att det bara tar tio minuter, men det gör det aldrig. Och sedan är det säkert någon av alla våra apparater som inte hittar nätverket i alla fall.

Jag vill mycket hellre vara sådär fjortisaktigt barnslig och köpa en telefon med vilken jag enkelt och smidigt kan uppdatera min Facebook-status. Jag försöker intala mig själv att det blir så mycket enklare att skicka e-post med en ny lur och det är faktiskt något jag gör när jag inte har datorn i närheten. Kontoret på fickan och allt det där. Med den uråldriga telefon jag har nu är det faktiskt rätt bökigt. Jag får se om min självövertalningskampanj lyckas. 

Tisdagsfunderingar

Mitt liv är rätt bra nu för tiden. Jag känner mig ganska lugn och tillfreds med det mesta och jag börjar till och med kunna tro att saker och ting ordnar sig utan att jag måste planera allt in i minsta detalj och ta höjd för allt som eventuellt kan gå åt skogen på vägen. Det är ett stort framsteg för en som alltid varit ett kontrollfreak. Jag har uppenbarligen lärt mig något av livet hittills.

Annars kan det ju ibland kännas som om åren bara har gått i rasande fart. Jag borde ju vara så himla vuxen vid min ålder. När jag var, säg 22, trodde jag nog att jag skulle vara vuxen och klok och en hel massa annat när jag var så gammal som jag är nu. Tittar man runt omkring sig så ser det ut som om ganska många andra i min ålder faktiskt är så där vuxna och etablerade. Eller så mörkar de bara, precis som jag. Åker på husvagnssemester fast de hellre skulle vilja tågluffa, liksom.

Något annat jag tror man lär sig med åren, om man har tur, är att hantera livet lite bättre. Hålla det svarta på avstånd. Det är inte lätt, men har man minsta lilla överlevnadsinstinkt så lär man sig för att man måste. För det blir nattsvart ibland. Och dagens unga människor är inte rustade för det svarta, eftersom deras curlingföräldrar har lindat in deras uppväxt i vadd och bomull. Lurat i ungarna att allt är möjligt. Det är det inte. Inte alltid och inte för alla. Jag tror vi lurar ungarna att se sig själva som den de vill vara, men inte som den de faktiskt är. Hur ska man kunna nå målet, eller ens sträva efter att komma dit, om man tror att man redan är där? 

Måndag igen

Vi har haft en mycket skön och avkopplande helg i huset på landet. Hela familjen, för en gångs skull och en av sonens gamla kompisar från Örebro. Kan inte bli så mycket bättre. Mycket snö var det i Närke, men solen sken och det var vackert som aldrig förr.

Jag hann också med att vara lite duktig och städa min garderob där. Tänk vad mycket saker man har som man inte hade en aning om. En topp som inte alls är särskilt gammal, men som hamnat där enbart för att den av okänd anledning missfärgats lite och inte alls är så där vit och fin som den borde vara, till exempel. Jag tog med den hem. Jag är ändå inne på färgning just nu och med ny färg blir det ju en nästan ny topp. Återvinning igen.

Nu är det dock måndag igen och jag har inlett dagen med att halka omkull - jag envisas nämligen med att promenera på de ställen som fortfarande är isiga och det är väldigt dumt - och slagit i armen så att jag just nu inte kan lyfta den. När jag skriver på tangentbordet måste jag lägga i hela handleden och sedan vara tacksam för att jag uppenbarligen har långa fingrar så att jag når utan att behöva lyfta upp handen. Mycket smärtsamt och irriterande. Ingen bra start på veckan. Mina dammsugningsplaner bordläggs härmed. Igen.