Snart dags

Börjar inse att det snart är dags för en hel massa. Bara två veckor kvar tills sonen har sommarlov, till exempel. Tre veckor kvar tills vi ska bege oss söderut mot Frankrike. Det krävs lite förberedelser, även om det mesta är fixat. Färjebiljetter till Tyskland har jag exempelvis beställt alldeles nyss. Det känns bra. Med tanke på EHEC-smittan som härjar nu ska vi väl passera Tyskland så snabbt som möjligt och helst inte äta något där. I övrigt har vi inte planerat resrutten så noga. Det får bli lite som det blir. Det ska bara bli skönt att vara på väg. Vi hittar säkert en del trevligheter längs vägen. Den här bron, till exempel. Den har vi tänkt passera. Tjusningen med att åka bil genom Europa är ju att man kan göra lite som man vill och åka dit dagsformen styr en.

Posten måste tas om hand. Adressandring.se fungerar väldigt dåligt just nu, så det kanske inte bara är jag som håller på att semesterplanera. Blomvakt måste hittas. Tidningen ska väl också skickas någonstans medan vi är borta. Lite pyssel är det innan man kan sticka. Men det ska bli så jäkla skönt att rulla ut från parkeringen och vara på väg.

Läst: Mördaren är död av Stewe Claeson

Johannes Halland är död och de sex medelålders sönerna samlas till begravningen. Det är ingen brödraskara som står varandra särskilt nära, så att alla sex träffas samtidigt hör till ovanligheterna. Den näst äldsta brodern, Jens, blir den som börjar rota i faderns hem inför bouppteckningen och i ett undangömt skrin hittar han ett brev från Johannes att läsas efter hans död. Brevet innehåller en bekännelse som skakar om tillvaron för sönerna och frågorna hopar sig. Det visar sig också att det inte bara var fadern som dolde hemligheter, även den sedan länge avlidna modern tycks ha levt ett annat liv än sönerna trott.

Det handlar om ett sedan länge preskriberat mord och en väl dold kärlekshistoria, men framför allt handlar det om en familj. Och den stora frågan är: Hur väl känner man egentligen sin familj?

Många frågor blir det och alla kan naturligtvis inte besvaras, eftersom huvudpersonerna inte är i livet längre. Sambandet mellan moderns och faderns dolda hemligheter är dock ganska tydligt för läsaren och det kan störa mig lite att sönerna - eller åtminstone deras kloka fruar - inte ser det tidigare. Några frågor besvaras, men andra blir hängande i luften. Det känns som om det slutar lite för tidigt, jag vill veta mer, få fler svar, men det är väl det som är själva grejen. I det verkliga livet finns det alltid en massa frågor vi aldrig hittar några svar till. Jag tycker att det är en mycket bra bok, befolkad av alldeles vanliga människor med alldeles vanliga relationer till varandra. Jag tror nämligen att det är så här det är i de flesta familjer. Man vet helt enkelt inte så mycket om varandra som man tror.

Avvärjd katastrof

Flitens lampa har fått lysa en stund här hemma på förmiddagen. Detta till följd av en med nöd och näppe avvärjd katastrof igår. Sonen tappade nämligen sin mobiltelefon när han var ute. Han ringde hem från en kompis telefon och berättade det och att de letade och lät ganska cool. När han kom hem utan telefon var coolheten däremot som bortblåst och ersatt att förtvivlan. Telefonen hade han köpt för egna surt ihopsparade jul- och födelsedagspengar och självföraktet fick nu fritt utlopp när inga kompisar var i närheten. Som systematisk morsa och van sakletare (det finns nämligen fler manliga familjemedlemmar här hemma som inte kan hålla reda på sina saker) gick jag med ut och efter mycket om och men hittade vi telefonen. Allt var frid och fröjd igen.

Så nu har jag sytt ett tryckknappsförsett telefonfodral till sonen med både karbinhake att fästa i jeansen och snöre att ha om halsen. Han och kompisarna sysselsätter sig nämligen i mycket hög grad med sådant som små och stora killar alltid gjort. De klättrar på allt de kommer åt och hoppar ner igen för att utmana varandra till nya bedrifter. Det är med andra ord som upplagt för att tappa telefoner och annat fickinnehåll. Det här kanske hjälper lite. Materialet fick bli ett par gamla jeans. Jag sydde till och med två. Det första blev nämligen alldeles för litet, eftersom jag struntade i sådana petitesser som att mäta. När jag var klar med det andra kändes det som om jag var redo för serietillverkning eftersom jag hade ångan uppe, så om någon är sugen på ett mobilfodral är det bara att hojta till.

Loppisfynd

Det ser ut att bli en sällsynt regnig och trist dag idag. Det borde väl fredagsstädas här hemma, men regn och hund är en sådan där kombination som gör att det nästan inte är någon idé.

Igår var det öppet hus på sonens skola. Lite loppis, lite fika, men inte så mycket mer. Jämfört med hur sådana här kvällar arrangerades på sonens gamla skola kändes det här väldigt tamt. Och elevengagemanget lös med sin frånvaro. Loppisprylarna såldes av föräldrar, bakverk hade bakats och såldes av föräldrar. I den gamla skolan var sådan här kvällar något som engagerade alla. Eleverna bakade på fritids och hade egna små kafeterior i skolan. Med viss bistånd från engagerade lärare hade eleverna själva hand om loppmarknaden. I korridorerna hängdes konstutställningar med elevernas arbeten. Det överskott man fick in gick till en fadderskola i Afrika.

Här i den helyllesvenska välbeställda, medelklassförorten går överskottet till femmornas klassresa. Men det blev nog inte så mycket. Engagemanget lös ju som sagt med sin frånvaro. Jag bidrog dock med en liten slant. Denna stora, tunga glasskål (nästan 30 cm i diameter) från Smålandshyttan inhandlades för hela 10 kronor. Det känns som ett fynd, faktiskt.

Rivstart

En vanlig dag för mig startar med hundpromenad. Dryga tio minuters promenad hemifrån ringer en av mina kunder från Tyskland och jag inser direkt med en klump i magen att det är något jag har glömt. Var det inte något jag skulle ha gjort igår kväll? Mycket riktigt, hon frågade när jag hade tänkt leverera och om jag kan göra det inom en kvart. Of course, säger jag tjänstvilligt och förbannar min egen glömska, dumhet och allt annat jag kan komma på och springer hem (vilket inte alls är så snabbt som det borde vara, note to self: TRÄNA!)

Väl hemma och efter den obligatoriska extrema datorstarten som alltid inträffar när man har bråttom börjar jag inse att det kanske inte är jag som har gjort "fel" i alla fall. Det kom aldrig något mail om att jobbet var klart för start igår. Det hade kommit i morse 7:15. Jag tror inte att det ligger i vår överenskommelse att jag ska sitta startklar vid den tiden på dygnet. Om det är mitt eller deras mailkonto som inte har uppfört sig som det ska vet jag inte. Men jag måste försöka att inte vara så snabb med att tro att allt är mitt fel. Vara så där självsäker som de yngre generationerna verkar vara. Inte ta skit. Note to self 2: Jag duger och kan visst.

Och när man ändå håller på...

Den här tunikan har varit en riktig favorit, men alldeles för många nitar har lossnat. När nu symaskinen ändå stod framme klippte jag av den och gjorde en kjol av nederdelen i stället. Och ett matchande armband. Det är bra med återvinning.

Trotjänare

Detta är en raritet, kanske rent av en antikvitet om man så vill. Det är den första maskin av något slag jag köpte när jag flyttade till egen lägenhet när jag var 19 år och den fungerar fortfarande. Den var inte särskilt ny då, men den enda jag hade råd med när jag gick till affären som sålde begagnade symaskiner. Behöver jag säga att den affären inte finns kvar? Och när jag tänker tillbaka kan det tyckas märkligt att en symaskin var något jag verkligen prioriterade att köpa.

Denna maskin förtjänar epitetet trotjänare. Mycket har sytts och lagats på den här, särskilt de första åren. På sista tiden har det väl varit mer sparsamt (eh, väldigt tunnsått om jag ska vara ärlig) med systunderna. Tills igår. Då åkte den fram igen för att lappa ett par jeans. Vilket den naturligtvis klarade med bravur. Fast jag tror den skulle behöva lite service. Jag fick nämligen en ratt i handen, men lyckades få fast den igen och det verkade fungera hyfsat efteråt. Den har också en tendens att slita av undertråden och man ska inte sy i för fina och tunna tyger. Men den känns ändå som lite av ett teknikens under, med tanke på den korta livslängd de flesta andra hushållsmaskiner har.