Fy f-n för vissa fotbollspappor

Min son är en fotbollskille. Han har spelat fotboll organiserat sedan han var fem och det är det roligaste han vet. Det är bra. Det är bra att barn idrottar och att de rör på sig. Framför allt är det bra att de har roligt.

I det lag han spelar i nu finns det dock element (läs: tränare, tillika pappor) som inte är intresserade av att barnen har roligt när de tränar. De är över huvud taget inte intresserade av andras barn. Någonstans på vägen har de missuppfattat det här med tränarrollen. Har man tagit på sig ett tränaransvar är man tränare för hela laget, inte bara sin egen unge. De anser att deras barn är viktigare och mer begåvade än andras och vill därför plocka ut de femton bästa killarna till ett eget lag i en annan klubb, så att de ska slippa medelmåttorna. De har redan börjat rekrytera sitt topplag i smyg. Dessa tränarpappor har utryckt klart och tydligt att de tycker att det är tråkigt att träna de som inte tillhör lagets toppskick och eftersom de inte kan gå ut och säga rakt ut att de skulle vilja att 30 grabbar slutar spela fotboll (för precis så är det), så gör de så här.

Det här är ett lag med många spelare, ca 50 stycken, så spannet blir givetvis stort. En del har spelat sedan de var små, andra har spelat ett halvår. Någonstans i någon klubbpolicy står det nämligen att alla är välkomna till klubben för att spela fotboll. Denna välkomnande anda råder alltså inte i verkligheten, inte hos alla.

Jag vet inte hur den klubb som är tänkt att "ta emot" denna elitsatsning kommer att göra det eller hur de resonerar. Vill en liten klubb i idrottsrörelse-Sverige ta emot tre dryga besserwisserpappor som tror att deras barn är blivande fotbollsproffs? Vill de ha ett lag som är stängt för nykomligar - såvida inte dessa nykomlingar "platsar"? Vill de ha med pappor att göra som uppenbarligen försöker kompensera sina egna misslyckade fotbollskarriärer genom sina barn?

Jag vet inte heller hur föräldrarna till de barn som kommer att få en förfrågan om att gå över till det nya laget resonerar. Kommer de att känna sig utvalda? Deras barn kanske trivs med att spela med sina kompisar i en klubb de känner till. Men sådant känslopjunk kan man givetvis inte ta hänsyn till, om man nu tror att man har en blivande pensionsförsäkring på gång.  

Och de killar som inte får en förfrågan om de vill följa med till den nya klubben. De som är ratade. De som mycket väl vet att de inte är bäst i laget, men som strävar efter att bli det. Som kämpar och sliter efter förmåga, för att de älskar att spela fotboll. De tränare som blir kvar - de som antingen inte har hål i huvudet eller har söner som är medelmåttiga - de kommer givetvis att göra vad de kan för att ta hand om dem och förhoppningsvis kliver nya förmågor fram ur föräldraleden. Men jag är ändå rädd för att några kommer att lägga av när turbulensen och bråken bryter ut. För så kommer det att bli, när alla förstår vad som håller på att hända bakom ryggen på dem.

Jag förstår egentligen ingenting. Jag trodde i min enfald att det var okej att spela fotboll för att det var roligt när man var 11 år och att det liksom var så det skulle vara. Att det var en bit kvar innan allvaret började och bänknötarna ska särskiljas från utespelarna. Att om man tog på sig en tränarroll i sitt barns lag så gjorde man det för att man gillade fotboll och ungar. Att det än så länge inte var så allvarligt, för allvarligt talat, hur stor är egentligen chansen att någon av det här 50 ungarna blir en ny Zlatan?

Tiden går

Tiden går väldigt fort ibland och det händer mycket. I alla fall i alla andras liv. Mitt är väl ungefär som det alltid ha varit. Åtminstone känns det så när man hittar gamla vänner och bekanta på Facebook och annorstädes. De har liksom blivit så vuxna, gör vuxna saker och har blivit så... gamla. Hos mig har det ju inte hänt så mycket och jag är väl ungefär som jag alltid har varit, eller? Det är märkligt. Ser t.ex att en som jag gick i skolan med har barnbarn. Barnbarn? Herregud, själv fick jag efter mycket om och men mitt första barn alldeles nyss. Eller för elva år sedan då, om man nu ska vara nogräknad. Och partyprissen som var ihop med en kompis till mig har fem barn nu. Fem! Hur har han hunnit med det? Det var ju inte så länge sedan vi var på krogen. Eller så var det kanske det. Det kanske var 25 år sedan, när jag tänker efter. Det är klart man hinner greja fem barn på 25 år utan att ens anstränga sig särskilt mycket.

Folk har blivit höga chefer, miljonärer och allt möjligt. Det är väl bara en sak som är säker, det man trodde var den absoluta sanningen när man gick på gymnasiet (och visste allt, för det gör man när går på gymnasiet), det stämde inget vidare. Man får liksom kasta sin fördomar på sophögen. Det blir folk av de flesta. Fast kanske inte den sortens folk man trodde. Och de som det inte blir folk av, de visar i alla fall inte upp sitt misslyckande på Facebook.

Bokmässa

Igår var jag på Bokmässan nästan hela dagen. Där fanns förstås massor av böcker, men också en hel massa kändisar av alla digniteter som fladdrade förbi till höger och vänster. Guillou och Ranelid kan man exempelvis inte undvika, hur mycket man än vill. De är överallt (fast dock aldrig på samma plats samtidigt). Jag försökte lyssna lite på Henrik Schyffert och Fredrik Lindström när det pratade inredning (och krängde sin inredningsbok), men det var för trångt och för dåligt ljud, så jag missade hälften. Jag fick veta att Fredrik Skavlan också är illustratör, vilket jag inte hade en aning om och att han inte kan rita hästar. Jag lyssnade på en kort intervju med Alex Schulman och en med Patrik Sjöberg.

Jag köpte till och med Patrik Sjöbergs bok, signerad. Det var på ren impuls. Jag gillade det han sa om barn och idrott och ledare inom ungdomsidrott. Jag gillar att han jobbar med BRIS. Det faktum att vi så sent som för några veckor sedan fick mail från sonens idrottsförening om att det förelåg en polisanmälan mot en ledare inom klubben för närmanden mot minderårig påverkade också. Och så blev jag säkert lite starstruck. Om man nu ska släpa med sig en autograf hem är det väl lika bra att det är från en världsmästare. Jag såg ju inte till de där nobelpristagarna som också skulle finnas på plats.

Sedan var jag helt slut. Blev tvungen att sitta ner länge och vila och fika med Anna från Örebro. Och gå och trängas lite framför Nina Hagens boksignering. Köpa så mycket böcker och tidningar jag orkade bära ut till bilen.

Det är jobbigt att gå på bokmässa, men fantastiskt kul. Kanske borde ta en sväng idag igen?

Jobba, jobba, jobba

Så himla mycket jobb det rullar in just nu. Fantastiskt roligt, hoppas det håller i sig. Men i morgon tar jag paus för att gå på bokmässan. Det ser jag verkligen fram emot. Ska utrusta mig med bekväma skor i år. Jag har för mig att jag blev lite för trött i fötterna förra året. Mycket knallande blir det en sådan dag.

Ska bara göra klart morgondagens jobb så att jag kan åka till mässan med gott samvete.

Varning för barn

Jag har en hund. En liten och som det har visat sig, ganska feg hund. Han är lite rädd för nästan alla som är större än han själv och som han inte känner igen. En tvååring är större än vad han är. På gatan där vi bor, bor också en mängd barn. Framfusiga, gapiga och rätt ouppfostrade barn. De springer gärna rakt på en gullig liten ´hund vilt skrikande "jag vill klappa". Det funkar inte så bra. Min hund morrar åt dem och om jag inte höll i honom skulle han säkert nafsa också. Jag avskyr den där tjutande horden ungar. Jag kommer snart att bli den där elaka tanten längst ned på gatan som fräser "ge fan i min hund, ungjävlar". Deras föräldrar kommer att hata mig. De är ju bara barn och nu för tiden måste man ju förstå att barn inte fattar någonting och därför måste få göra som de vill. Hela världen är deras lekplats, ända tills de kommer upp i 40-årsåldern så där.

Jag har bestämt för mig att när jag var liten fick man lära sig att inte gå fram till främmande hundar, eftersom man inte kan lita på en hund man inte känner. Gjorde man det ändå fick man nog skylla sig själv. Nu för tiden är det alltid någon annans fel om något skulle hända. Barn är ju alltid oskyldiga och föräldrar verkar inte ha någon som helst skyldighet att uppfostra sina telningar heller.

Jag tycker för övrigt inte att det är ett dugg gulligt med ungar som skriker på restauranger, tåg eller flygplan heller. Jag kan ta det om jag ser att föräldrarna gör vad de kan för att få stopp på det, men föräldrar som låter ungarna hållas och fritt störa andra kan jag bara inte med.

Mycket nu

Det känns som om det har varit lite mycket nu några dagar. Fotbollscup i helgen och som den fanatiska supporter man är till sitt eget barn missar man inte det. Det gick ganska bra, men när sista matchen snöpligt förlorades på straffsparker var sorgen i det närmaste avgrundsdjup. Det kunde nästan lika gärna ha varit en VM-final, så ledsna blev de. Men det går över. Och det kommer nya cuper.

Igår var en sådan där jobbdag när det fanns hur mycket som helst att göra. Jag gjorde nästan två dagars jobb på en dag så det blev lite sent igår. Men det gick bra och det kommer att bli ganska roligt att fakturera den här månaden också. Idag däremot ska jag försöka röja lite här hemma. Det ser ut som jag vet inte vad och inte blev det bättre av att det var studiedag igår och det var minst fyra ungar hemma här hela dagen. Det är lite grus i hallen skulle man kunna säga. Vi har knappt någon mat hemma heller, så jag måste handla. Och är det inte fotbollsmatch ikväll igen?

Armringar

Och så har jag gjort några armringar. Att bära en och en eller i flock.