Nämen!

Helt plötsligt har jag öppnat den här sidan igen. Andan föll på, så att säga. Jag kanske, kanske kanske börjar skriva här igen. Egentligen borde jag (om jag nu har tänkt att skriva) starta en helt ny blogg med något snärtigt namn och en uttalad idé bakom, så att jag vet vad jag ska hålla mig till. Men. Nej. Inte idag. Jag låtsas bara att jag har varit väldigt upptagen i ett år eller två.

Dagens ungdom?

Så har höstterminen startat för sonen. Ny skola, ny klass, en förflyttning till högstadiet. Det är stort. Särskilt om man bara har börjat sexan och har en gammalmodig mamma som inte har förstått det här med att de olika stadierna i skolan inte längre är huggna i sten. Att man kan gå på högstadiet fast man bara går i sexan. Och få tillgång till uppehållsrum inomhus (behovet av frisk luft försvinner tydligen när man blir större) och kafeteria. 

Han har klätt sig med omsorg de senaste dagarna. Det gör han i och för sig alltid, men nu är det nog lite extra. Jag får dagliga rapporter om vad som fattas i garderoben. Är han minsta lilla osäker på hur han tar sig ut fotograferar han sig själv och lägger ut det på Instagram och 30 sekunder senare har han massor av gilla-markeringar och kommentarer från diverse för mig okända små flickebarn som skriver Snygg med massor av utropstecken och hjärtan. Jag vet, för jag kollar jag också. Så att man vet vad som händer. Och jag undrar vad jag själv hade blivit för fåfängomonster om jag haft möjlighet till denna omedelbara bekräftelse i alla lägen. Hade man vågat? Min generation är ju trots allt uppfostrade till att aldrig någonsin förhäva oss. Man får ju inte tro att man är någon.

Den här barnagenerationen måste ju bli fantastiska nätverkare när de blir vuxna. Att ha massor av vänner på diverse sociala medier är ju en självklarhet och kontakter verkar tas hur enkelt som helst. Det är inte bara halvanonyma chattkontakter, de pratar faktiskt med varandra också i telefon. Många och långa samtal. Mitt arbetsrum ligger ju vägg i vägg med sonens, så jag behöver inte tjuvlyssna, jag kan helt enkelt inte undgå att höra ibland. Ibland frågar jag vem han pratar med. Det kan vara en tjej i Stockholm, som visserligen håller på AIK men är trevlig ändå. Eller en som visst bor på en ö i skärgården, han vet inte vilken. De låter väldigt förtroliga när de pratar, men de har aldrig träffats och kommer väl antagligen aldrig att göra det. Jag förundras. Och undrar hur det kommer att bli när de blir större. Deras värld är så mycket större än vad min värld var när jag var i den åldern. 

Och vad händer med dem som inte får några gilla-markeringar?

I'm back!

Jaha. Då kör jag väl ett race igen då. Plötsligt känns det som om jag kanske ska skriva något, i alla fall ibland. Detta är ju trots allt en plats som man styr över helt själv, där ingen kan säga emot en (taskiga kommentarer kan man ju faktiskt ta bort, om det skulle vara så). Det är ju inte så ofta man får vara oemotsagd. Så om jag behöver uttrycka en åsikt som ingen i min omedelbara närhet orkar höra, får jag väl göra det här. Eller när jag tycker jag kommer på en alldeles osedvanligt finurlig ordvändning som jag gärna vill briljera med.

Idag är det skolstart här där jag bor. Det innebär att jag för första gången på hela sommaren är ensam hemma och kan jobba i lugn och ro. Det firar jag just nu med att inte jobba alls. Inget oväsen från diverse väldigt högljudda TV-spel från rummet bredvid. Inga horder av hungriga barn som vill ha något att äta. En märklig, men mycket efterlängtad tystnad. Endast det vanliga bruset av diskmaskinen och tvättmaskinen hörs. Det kan jag stå ut med.

En sommar har passerat, men den har inte märkts så mycket. Mina bad kan lätt räknas på ena handens fingrar. Solbrännan är inte vad den brukar vara så här års. Fast det är OK, det också. Man ska inte hetsa upp sig över vädret, för det hjälper ändå inte. Som vanligt har dock sommaren passerat väldigt fort. Som vanligt har allt det där man skulle göra inte hunnits med. Man borde väl lära sig någon gång när man sitter där i början av juni och inbillar sig att att sommaren är oändlig och att tiden ska räcka till så himla mycket? 

Ooops. Där tackade jag precis ja till att göra ett jobb med löjligt kort leveranstid. Bara för att jag hade tänkt ta det lite lugnt idag. Och så slapp jag städa idag igen. 

Det här fungerar inte längre

Alltså det här med att jag ska ha en blogg. Jag har ju faktiskt inget viktigt eller ens särskilt roligt att skriva om. Jag funderar på om jag ska bli en twittrare i stället. Leverera oneliners från mobilen när andan faller på. Enkelt och snabbt. Jag vet inte. Måste fundera på saken.

Förändring

Förändring är ju något som de flesta blir lite skraja inför. Att lämna sin egen trygghetszon och allt det där. Att flytta till en annan stad eller stadsdel så barnen måste byta skola är ju närmast att vara barnmisshandlare nu för tiden. Hur ska det gå när barnen inte längre har sin trygghet i form av den klass de alltid gått i?

Sonen ska byta skola till hösten (igen, vi bytte ju stad för ett par år sedan). Han längtar. Idag kom klasslistorna med de nya klasserna i sexan och de luslästes med spänd förväntan. Lätt besviken kommentar: De flesta kommer ju från min gamla klass. För lite förändring, alltså.

Jag - en vinnare

Och så gick det flera veckor igen. Jag vet inte riktigt vad jag gör med min tid just nu, men jag skyller på den hektiska våren då allt ska hända och göras. Just nu tycks dock våren ha gjort ett litet avbrott. Det har regnat i natt och det är ganska kallt. En alldeles utmärkt dag för att sitta inne och kura och inte alls ha dåligt samvete för att jag inte målar huset eller gör rent altangolvet eller något annat som "borde" göras. Jag har dessutom precis återhämtat mig efter ett par dagar i mer eller mindre horisontalläge med obestämd sjukdomskänsla och en enorm trötthet. Jag misstänker att jag nog har lite järnbrist och har startat en Blutsaft-kur. Det kanske det är det som har fått mig på benen igen.

Men idag är en bra dag, även om den är grå och det är dags att få lite gjort. Dessutom hade jag ett mycket trevligt meddelande i inkorgen i morse. Jag har vunnit en tävling! Med priser och allting. Det hör ju inte direkt till vanligheterna, så jag får tacka och bocka åt alla håll. Jag har alltså vunnit ett halsband och en massageolja och det är ju sådant man aldrig kan få för mycket av. Tack, tack, tack!

Onsdag, men ändå fredag

Långhelg stundar. Fredagskänsla fast det är onsdag, med andra ord. Huset på landet och fyra lediga dagar där hägrar. Det ska bli så skönt så det är inte klokt. Visserligen behövs en hel del vårstädning och allmänt röj, men det ska bara bli skönt att få lite ordning där. Jag antar att det är ganska grönt och fint nu, med massor av gräs som behöver klippas. Tyvärr är ju trädgården där ganska övervuxen och förvildad vid det här laget. Det blir ju så när man inte kan vara där och pyssla så ofta. Men det gör inget. Det är fint ändå.

I övrigt önskar jag mig en kravlös helg. Jag vill ligga på nya kökssoffan och läsa och kanske lösa ett korsord. Tar väl med mig en liten pysselväska ifall andan faller på. Man vet inte. Ingen dator ska med i alla fall.