I morse drabbades jag så där plötsligt som man gör ibland. Av kärleken till mitt barn. Inte för att jag inte alltid älskar honom, men ibland slår det till så där extra mycket. Han börjar bli stor på riktigt. Han drar iväg och börjar bli lite så där slängigt lång. Tonåren är inte långt borta och han brister ut i lite preteen-utbrott ibland. I fredags, till exempel, så orsakade en taco som gick sönder ett utbrott av totalt självförakt, "jag klarar inte av någonting, jag är helt dum i huvudet". Jag känner igen det. De tvära kasten mellan att stå odödlig på världens tak och att falla längst ner i det allra mörkaste av tvivel. Det är då, i tonåren, som det börjar. Har man tur går det kanske över. I mitt eget fall är jag allt som oftast kvar i den där pendeln. Jag vet inte om det handlar om brist på mognad eller tvärtom. Men för det mesta lever jag i en ganska grå tillvaro och det handlar inte bara om min naturliga hårfärg numera. Det finns helt enkelt väldigt lite som är svart eller vitt, det mesta hamnar någonstans där emellan.
Fast i morse var jag alldeles tvärsäker på en sak. Ingen kan ha ett vackrare barn än jag. Alla andra föräldrar måste vara så himla avundsjuka och jag förstår dem. Det är nästan så att jag tycker lite synd om dem, faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar