Bokens huvudperson, som förblir namnlös, kör påtänd och packad av vägen och bilen börjar brinna. Han förs till sjukhus med mycket svåra brännskador och han ger inte mycket för det liv han nu har fått. Han är i 35-årsåldern, har gjort sig ett namn inom porrindustrin både som skådespelare, regissör och producent, knarkar rätt duktigt och är allmänt genomcynisk. Han har ingen familj och inga vänner. Han ger inte mycket för sitt tillfrisknande, men om han mot förmodan skulle komma ut från sjukhuset en dag tänker han ta livet av sig. Varför skulle någon vilja leva resten av sitt liv som ett monster?
En dag dyker dock en kvinna upp på sjukhuset. Hon heter Marianne Engel och hon påstår att de har träffats förut. I ett kloster på 1300-talet i Tyskland. Han avfärdar henne snabbt som komplett galen och det visar sig också att hon är patient på sjukhusets psykiatriska avdelning. Hon fortsätter dock att komma på besök - även efter det att hon själv skrivits ut - och eftersom hon är den enda besökare han har, börjar han se fram emot dem. Hon berättar historier för honom om deras medeltidsliv tillsammans och andra historier som utspelar sig i olika tidsåldrar på olika platser i världen med den gemensamma nämnaren kärlek. En kärlek som överträffar allt och som alltid innebär någon form av offer.
När han börjar tillfriskna så pass att det är dags att lämna sjukhuset flyttar han in hos Marianne. Marianne är en framstående skulptör med gargoyler som specialitet. Marianne fortsätter med historieberättandet och en annan historia som får betydelse är Dantes Inferno, inte minst när det är dags att göra vår huvudperson drogfri. Avgiftningen innebär att han går genom sitt eget inferno och flera av de gestalter som figurerat i Mariannes berättelser guidar honom genom helvetet.
Jag var ganska skeptisk till att börja med. Det lät lite för mycket fantasypekoral för min smak och det tog ett tag innan jag kom in i boken ordentligt. I början var det väldigt mycket detaljrikedom kring huvudpersonens brännskador och behandling och det var bitvis så äckligt att det inte alls fungerade att äta och läsa samtidigt. Vilket jag naturligtvis inte borde göra av helt andra orsaker, men ändå. Men sedan fastnade jag rejält. Det är en både vacker och hemsk historia, men den funkar för mig. Ett tag är jag lite rädd att det ska bli någon smetig smörja i stil med att "förut var jag rik och vacker, nu är jag ett monster, men jag skulle inte vilja ha mitt gamla liv tillbaka eftersom jag nu har fått lära mig vad kärlek är". Men det blir det inte. Även om han bättrar sig, så behåller huvudpersonen sin cyniska livsinställning och det blir en bra balans till Mariannes utsvävningar. Det är välskrivet och snyggt och jag sträckläste. En perfekt verklighetsflykt, men rekommenderas alltså inte tillsammans med frukost.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar